Speltest av Fuska-nu

• Super Mario Sunshine •

Nästan sex år efter Super Mario 64 kom den efterlängtade uppföljaren Super Mario Sushine ut i butikerna, men trots att mycket är sig likt så fick spelarna se sin klassiske rörmokarhjälte i en helt ny miljö. Mario tog i dubbel bemärkelse semester från äventyrandet i Mushroom Kingdom och begav sig istället till soliga Isle Delphino tillsammans med den rosa lilla prinsessan Peach.

Mario har haft fullt upp med att spela golf, tennis, köra gocart m.m. och när han äntligen får ta semester så händer följande: hela paradisön är nerklottrad med graffiti och någon har stulit de 120 shine spritesen, stjärnorna som ger solen kraft att lysa över Isle Delphino. Som om det inte var illa nog så misstänks Mario ligga bakom det hela. Istället för att vara vila sig tvingas vår mustaschprydda vän utföra samhällstjänst genom att tvätta bort all graffiti med FLUDD, en vattenkanon som man bär på ryggen (som för övrigt är designad av samme man som designade Luigis spöksugande dammsugare ).

Bortsett från FLUDD och det faktum att Mario återigen kan göra snurrhopp (som han gjorde i Super Mario World) är kontrollen densamma, men FLUDD är trots allt en stor skillnad. Det är Marios primära vapen och med den kan han självfallet spruta vatten, men dessutom flyga kortare sträckor, han använda den som en motor för att färdas snabbt genom vatten och han kan även använda den för att bokstavligen skjuta sig upp i luften som en raket, men av de tre senare attributen kan han bara utföra ett år gången, då han behöver olika munstycken till sin vattenkanon. Mario kan dessutom gå på lina, vilket gör att plattformsdelen blir lite annorlunda än tidigare, men inte så mycket.

Grafiken i spelet är väldigt snygg, speciellt vatteneffekterna som Dolphin, GameCubes grafikprocessor är särskilt bra på. Mario kan även smutsa ner sig, vilket är nytt, och grafiken domineras till stor del av dess färggladhet. Vad man tycker om grafiken är till viss del en \"smaksak\" då grafiken har fått en touch av cell shading, men inte lika mycket som i The Legend of Zelda: The Wind Waker. Själv så föredrog jag grafikstilen i Super Mario 64, då den kändes mer tredimensionell och fick områdena att verka större. Men det är knappast någon anledning att inte gilla Super Mario Sunshine.

Banorna i spelet är tyvärr en besvikelse. Spelupplägget liknar i stort sett sin föregångare och man ska hitta stjärnor på de olika banorna, eller shine sprites. Men banorna är inte alls lika stora och varierade i Super Mario Sunhine. Flera banor är väldigt likadana varandra och även om det inte gör dem så mycket sämre så tar det bort lite av den spänningen som gör att man vill spela vidare. Banorna känns också mycket mer tama och det känns verkligen att Mario är på semester, inte i Mushroom Kingdom där de klassiska fienderna, de enorma svamparna och alla rören finns, även om det finns några rör på Isle Delphino också. De nya fienderna känns som sämre kopior av de klassiska, men det finns nog vissa gamla fiender kvar.

Spelet känns ganska enkelt om man bara kan lista ut hur man ska ta stjärnorna. Det känns som om det var mer utmaning i Super Mario 64 och det kan vara en av anledningarna, tillsammans med grafikstilen, till att Super Mario Sunshine är gjort för småbarn. Innan ens något Mario-spel till GameCube presenterades så lovade Shigeru Miyamoto att Mario skulle ha en lite vuxnare attityd, han skulle bl.a. aldrig göra V-tecknet igen. Det känns verkligen som om Mario tappat lite av den attityd han har och när han inte ens är i Mushroom Kingdom, där vi i över femton år varit vana att se honom, så är det svårt att känna igen honom bortsett från utseendet och rösten. Det känns som om man gjort om konceptet i Super Mario 64, gett honom en vattenkanon, gjort det enklare och så bara satt honom på en ö bebodd av Barbapappa-liknande invånare som ser ut att vara designade av en femåring.

Men man måste komma ihåg att jämförelsen görs med Super Mario 64, ett revolutionerade och än idag mästerligt plattformsäventyr. Super Mario Sunshine är trots allt ett bra spel och innehåller lite mer handling än tidigare Mario-spel, även om det inte är den djupaste handlingen man kan tänka sig. Spelet innehåller flera små plattformsbanor som Mario måste klara för att få stjärnor och de är väldigt roliga och ibland lite svåra. De visar att de som tycker att spelet är för småbarn har fel.

Som vi i nuläget vet så var inte Super Mario Sunshine menat som en riktig uppföljare till Super Mario 64, utan snarare ett spel för att fördriva tiden hos Mario-fansen i väntan på den riktigt uppföljaren. I helhet så är spelet ett riktigt roligt äventyr och det är faktiskt bra mycket svårare att hitta alla stjärnorna i det här spelet än i föregångaren, då man måste hitta blå mynt för att köpa vissa stjärnor medan andra är gömda på banorna som bonusstjärnor.

Det enda som räknas är trots allt vad man känner när man spelar och även om Super Mario Sunshine har några mindre brister så är det riktigt kul att spela. Även om det känns som om klivet framåt inte är så väldigt stort som man hade önskat så känner man igen sig och om man har abstinens efter att leta stjärnor så är det här spelet man ska köpa. Ett annorlunda Mario-spel, som inte är så stort och värkligt som Super Mario 64, men riktigt roligt och kanske det bästa plattformsäventyret till GameCube. Ett riktigt kul spel

// GTL //