Speltest av Fuska-nu

Handling / story / vad man gör i spelet
Fenomenet Pokémon lever vidare trots att storhetstiden är förbi. Med Leaf Green tas vi tillbaka till rötterna där vi får en lektion i varför Pokémon blev en miljardindustri utan dess like.


Du måste fånga alla!
Känner du till konceptet med Pokémon? Klart att du gör, du har blivit pumpad full till kräkningsgränsen med alla tv-serier, leksaker och spelkort. Självklart inhandlade du inget av skräpet, eller jo kanske för att vara snäll mot ett yngre syskon, men ingen själ som vandrade på denna jord i slutet av 90-talet kunde undvika att se de söta små digitala djuren från Japan som höll en hel generation av barn i sitt våld.

Pokémon: Leaf Green är helt enkelt en uppiffad version av det första spelet, Pokémon Blue till gamla hederliga Game Boy. Hela konceptet med Pokémon är lika simpelt som genialt. Du måste fånga alla! Sammanlagt finns det 150 monster i Pokémon: Leaf Green som du kan samla på dig, förutom en banal historia om en värld där allt kretsar kring dessa djur. Drivkraften rakt igenom spelet är att leta i vartenda buskage och grotta för att hitta alla djur som härjar i världen. Spelet är ett klassiskt rollspel med omgångsbaserat stridssystem. Visst, det är av den lite simplare sorten, men tanken är trots allt att barnen som främsta målgrupp ska kunna uppskatta spelet.

Vad jag tycker om spelet
Simpelt
Tyvärr lider det vattentäta konceptet av ett par brister som river ner helhetsbilden kraftigt. Varje gång man ofrivilligt dras in i en strid dras en djup suck, en djup suck med mycket missnöje i den. Tyvärr är striderna alldeles för sega, simpla och enkla för att engagera. För det första kan varje Pokémon enbart bemästra fyra olika attacker, vilket gör att variationen är obefintlig. Att byta Pokémon under stridens hetta för att öka variationen går på tok för långsamt för att orken inte ska tryta. Ofta känns striderna bara som ett nödvändigt ont som man måste genomlida för att nå den riktiga guldklimpen i och med samlandet. I övrigt flyter kontrollen på smidigt i alla lägen så fort en cykel för snabbare förflyttning införskaffats.

Betyg till spelet
Grafiken har till skillnad från striderna fått en rejäl putsning. Från svartvitt till sprakande färgglatt märks skillnaden tydligt. Vissa grottor kan bli enformiga efter ett par minuter men i det stora hela är designen på världen fantasifull och rolig. Framför allt är det designen på de olika monstren som ger det bästa intrycket. Det är ofta de sötaste som utmärker sig. Hur många gånger har man inte sett en Pikachu och bara önskat sig att man kunde gå till närmsta djuraffär och skaffa en riktig? Tyvärr lär inte en ny liknande art upptäckas men vi får väl vara nöjda med att de figurerar i spelet åtminstone. Ljudet är egentligen inget att kommentera mer än att det finns små trallvänliga melodier varvat med mindre trallvänliga melodier. Ett godkänt får det för att det klarar sitt jobb, men inte mer.


Sammanfattning – Samlaren inom mig vill ha mer
Hela momentet med att samla Pokémon över världens alla hörn är genial. Jag vill ha fler för varje sekund som går! Att äntligen få fånga en ny art gör mödan värd att genomlida det dåliga stridssystemet som drar ner betyget två eller tre snäpp från det totala.