Speltest av Waryogi

Handling / story / vad man gör i spelet
En enorm energikälla har upptäckts i Tetragalaxen och federationen har skickat Samus Aran för att söka upp det hela. Det visar sig att energikällan är världens kraft som har skyddats av ett utdött folkslag. Med tanke på vilka krafter det innehåller har sex andra prisjägare gett sig ut på jakt. Dom heter:

Trace: En ung krigare av rasen Kriken. Är röd och livsfarlig. Hans specialvapen är en sniper med perfekt sikte. Han vill ha kraften för att visa hans folk att han är bäst.

Noxus: En av rasen Vho vilka värdesätter lag och ordning mer än något annat. Hans specialvapen heter Judicator och kan frysa fienden vilket lämnar dom öpnna för en hård omtumling.

Spire: Den siste av sin ras. Hans kropp är uppbyggd av olika mineraler. Han tål väldigt hög värme och kan få fienden att brinna med Magmaul.

Kanden: Några forskare ville skapa den perfekte soldaten men experimentet misslyckades och istället fick dom en lobotomerad jätte på bärsärkargång. Hans vapen Volt Driver kan få fiendens syn att bli helt suddig genom att slå ut elektroniken i visoret.

Weavel: En före detta mäktig Space Pirate general som hamnade i drabbning med Samus och hans kropp blev pulvricerad men hjärnan och ryggraden blev kvar. Han lät bygga en elektronist kropp med många speciella funktioner att använda för att leva. Han kan dela sin kropp på mitten så att underdelan fungerar som ett kanontorn och överdelen som en droid.

Sylux: Den mest okända prisjägaren av dom alla. Ingen vet mycket om honom men det sägs att han hyser ett grovt hat mot federationen och Samus Aran. Alla hans vapen är stulen federations teknologi.

I ett lopp mot dom andra prisjägarna måste Samus hitta nyckeln till kraften först eller så kan Tetragalaxen vara bokstavligen körd.

Vad jag tycker om spelet
Ens åsikter om spelet beror helt på ens förväntningar. Jag kan säga detta direkt: Detta är inget Metroid Prime! Adventure mode är riktigt roligt medans det finns där men är ytterst kort. Multiplayer däremot är meningen med hela spelet! Jag skulle inte köpa spelet om jag inte hade Wi-Fi eller några kompisar med NDS. Ärligt talat köpte jag nog bara spelet för multiplayer. Man skulle kunna säga att det är NDS Counter Strike bara mycket mer beroendeframkallande enligt min åsikt. Jag har bara en sak till att säga: Mario Kart DS, flytta på dig!

Betyg till spelet
Grafik: Wow! Det här är bara grymmt! N64 grafik i miniformat men så mycket bättre! Man kan verkligen se detaljerna på väggarna när man ska spöa upp sin bäste vän i Wi-Fi.

Spelkänsla: Använder man stylusen får man riktigt bra sikte men man kan bli riktigt trött i handen efter ett tag. Jag brukar hålla lillfingret framför R-knappen för att stabilisera det hela.

Ljud: Inget särksilt men det funkar. Det är väl vad man kan begära?

Hållbarhet: Jadu... Adventure cirka 4 timmar. Multiplayer cirka oändligt timmar. Säger det tillräkligt?