Speltest av _Perminator_

Handling / story / vad man gör i spelet
Jag har ända sen jag var liten älskat Mario Kart.
Av någon anledning fann jag det otroligt skojigt att gamla Super Mario favoriter som Mario, Toad, Yoshi och Peach åkte runt och pepprade skal på varandra medan de försökte komma först fram till målet.
Jag spelade först Mario Kart 64 som 6-åring, och det fanns ingen större glädje än att spöa pappa i alla tävlingsformer som fanns.
Så det var ju inte utan förväntningar som jag satte mig ner för att spela den bärbara versionen av spelet.
Man kan inte precis säga att jag blev besviken.

Jag hade mina föraningar om att spelet bara skulle vara en bärbar version av de tidigare versionerna, men det fanns faktiskt mer än så.
Förutom de vanliga spelformerna, 'Grand Prix', 'Time Trials', 'Versus' och 'Battle' fanns nu även 'Missions'.

Missions, eller Uppdrag, som vi svenskar kallar det, är faktiskt en ganska stor utmaning.
När du startar Missions för första gången ser du att det finns 6 olika nivåer att välja mellan.
Jag valde strategiskt nog nivå 1, och där upptäckte jag sju st. banor att välja bland, varav den sjunde satt i mitten och gick inte trycka på för tillfället.
Man får en förvarning om vad som väntar en på varje bana när du för markören över banan, då poppar nämligen en liten beskrivning upp.
Det kan vara 'samla 15 mynt innan tiden går ut' t ex.
Sedan får du även betyg på hur väl du genomfört de olika banorna.
E är mycket lågt, medan A är bra. Har du fått bättre än A, så sätts de betygen i en, två, eller tre stjärnor, för att fastställa att du gjorde riktigt bra ifrån dig på den nivån.
När jag valt ett uppdrag så är det bara att luta sig tillbaka och mysa, för det här känns ganska välgenomtänkt.
Uppdragen är inte särskilt svåra till en början, och när jag klarat de sex första banorna på nivå 1 så verkar mittenrutan gå att trycka på.
Jodå, det finns visst bossar i Mario Kart också.
I mittenrutorna kommer du möta olika fiender från tidigare Super Mario spel, och du ska ta kål på dem på väldigt varierande sätt.
Spöa dem i kappkörning, knuffa dem i vattnet eller skjut skal på en bestämd kroppsdel för att skicka dem till de sälla betesmarkerna.
Om du nu har klarat alla sex nivåer, så gräm dig inte för det, utan Nintendo har självklart inte gjort en ny tävlingsform utan möjlighet att låsa upp nya utmaningar.
Försök t ex. klara alla banor med minst en stjärna i betyg, så infinner sig en ny nivå i nivåväljaren.
Fiffigt, och väldigt svårt att uppnå.

De gamla tävlingsformerna, då?
Håller de?
Självklart gör de det, och utvecklarna har faktiskt utökat utbudet här också.

Grand Prix går som vanligt ut på att du ska komma först i mål.
Du väljer en av de klassiska 'Mushroom', 'Flower', 'Star', eller 'Special'-cup, och försöker införskaffa flest poäng gentemot dina motståndare när alla fyra banorna är till ända.
Har har Nintendo försett oss med nya härliga banor, med intressant och varierande terräng, så att försöka lära sig de nya banorna är ett väldigt roligt tidsfördriv.
Men Nintendo har som om det inte var nog med det även lagt in fyra cuper till, under cupkategorin 'Retro Grand Prix'.
Här kan du välja mellan 'Shell', 'Banana', 'Leaf' och 'Lightning'-cup, och det heter inte Retro Grand Prix för intet.
Nä nä, här har de samlat nåt så roligt som alla gamla favoritbanor från de fyra föregående spelen i Mario Kart serien.
Jag som älskade spelet till Nintendo 64 blir naturligtvis allt annat än besviken när jag ser gamla favoriter i repris återkomma i bärbar version.
Lyckas du komma upp på pallen i någon av cuperna belönas du med en pokal i bestämd valör och ett betyg.
Betygen räknas samman från dina tider på banorna, och hur mycket du tabbat dig (kört av banorna el. dyl.).
Så det finns alltså en liten utmaning gömd där också, annat än att få en pallplats på varje cup.

Time Trials, då?
Den där astråkiga delen där du bara körde mot klockan, och sen var det inte så mycket mer med det.
Men här, på DS har spelvärdet gått upp betydligt.
Självklart är principen den samma, med en markant förbättring: Att få chansen att klå spelutvecklarnas egna tider.
Jovisst, får du tillräckligt bra tid kan du välja att möta spelutvecklarens spöke istället för ditt eget, och DET kan jag lova, det är en riktig utmaning.

Även Battle har fått sig en liten renovering.
Istället för bara 'Balloon Battle' kan du nu även välja en utformning som heter 'Shine Runners'.
Själv tycker jag inte att just den nyheten var särskilt mycket att hänga i julgranen, det består mest av att åka runt och samla på dig 'Shines' (ni som spelat Super Mario Sunshine känner igen er).
Skjut på en motståndare, och han tappar sin shine, men det betyder inte att man själv får den.
Är du en av de som har minst shines när tiden tickat ner så åker du ur, och dina motståndare fortsätter att tvinga varann ur spelet.
Ganska torrt spelkoncept tyckte, jag.
Men Balloon Battle har inte tappat någon gnista.
Tvärtom, faktiskt.
Nu har du fem ballonger att spendera hur du vill, men du måste blåsa upp dem själv i konsolens mic.
Det känns rätt dumt när du blåser på ditt DS, men det går mycket snabbare, och är att föredra framför 'Select'-knappen.
Det går alltså till som så att du har en ballong fäst vid din kart när du börjar, och fyra ballonger i lager i högra hörnet på skärmen.
Blåser du i micen så förflyttas en ballong ur lagret ner på din kart.
Fiffigt, men nackdelen är ju att du är ganska sårbar i det läget (du måste stå still när du blåser), så när du är klar med fyllningen av ballongen finns risken att nån skjutglad motståndare kommer och skjuter ballongen av dig direkt.
Surt, men varför deppa?
Lyckas du få tag i en svamp som ger turbofart kan lyckan bli dubbel.
Åk efter motståndaren som befriade dig från din ballong, och gör honom samma tjänst tillbaks.
Men om du har en svamp och avfyrar dig själv i riktning mot din antagonist så får han en ballong mindre, och du en ballong mer.
Japp, det går att sno motståndarens ballong.
Hur kul som helst.
Battle mode funkar med andra ord fortfarande lika bra, och det finns nu många fler banor att välja mellan, även om jag föredrar den gamla klassikern 'Block Fort'.
En mindre nyhet är att det går att välja svårighetsgrad på motståndarna, och du kan även ingå i lag så att det blå laget kämpar mot de röda.
Ensam är stark säger man ju, och jag fann ingen större glädje i lagspelet.

Versus mode, racingalternativet när du ska vinna över kompisarna.
Visst, men på DS krävs inga kompisar.
Knappa in antal race eller vinster du vill ha som deadline för poängräkningen, och du kan köra igång.
Ja, nästan i alla fall.
Du ska ju självklart välja svårighetsgrad på motståndarna, och även här går det faktiskt att ingå i lag.
Jag fann som sagt det alternativet inte så roande, men det blir antagligen roligare om man är flera.

Det här var alltså alla utmaningar du står inför som ensam spelare.
Men det finns mer ändå.

Tack vare funktionen DS Download Play kan flera spelare spela mot varandra även om bara en av de har spelet.
Multiplayer gör spelet roligare, och mer hållbart än något annat spel i serien.

Som om det inte var nog, så finns det även ett sista trumfkort.

WiFi.
Mario Kart DS är som gjort för att spela trådlöst över Internet på, och det fungerar briljant.
För att ha möjligheten till detta måste du tyvärr köpa till en extra USB adapter, men har du ett trådlöst nätverk kan ditt DS lätt spela över det.
När du väl kopplat upp dig är det bara söka efter motståndare och köra igång.
Har du dålig mottagning (sitter på annan våning än modemet t ex.) kan det spelet lagga lite smått, men det är inga störra problem.
För det mesta går det galant, och när ditt DS automatiskt håller koll på antal vinster och förluster du har över 'WFC' så blir nöjet ännu större.

Mario Kart DS är kort sagt ett spel som är som gjort för att spelas på bärbar konsol, och de nya funktionerna är minst sagt underhållande.

Vad jag tycker om spelet
Jag tycker utan tvekan att spelet är det bästa i Mario Kart serien.
Alla nya funktioner gör spelet till ett tidsfördriv som kan döda hur många timmar som helst, Mario Kart är som skräddarsytt för bärbar konsol, och DS tar ut seriens fulla potential mycket bättre än vad Gameboy Advance versionen gjorde.
Det är ett av de bästa spelen jag spelat, och jag kommer kunna plocka fram mitt Mario Kart många gånger framöver innan jag tröttnar på det.

Betyg till spelet
Grafik: Jag gav grafiken en nia, eftersom jag tycker det är högst anmärkningsvärt att grafiken är så fräsch och mjuk.
Helt klart bättre än på Nintendo 64, och banorna är varierade och vackert gjorda.

Spelkänsla: Jag kom häromdagen på min pappa med att svänga konsolen i takt med hans egna girar.
Det säger ganska mycket, och omvärlden har en tendens att försvinna när jag spelar.

Ljud: Musiken är mysig och varierad den också, melodiska bitar till varje bana, bomberna smäller högt och figurerna hånar och skrattar i takt med varann. Kul upplägg.

Hållbarhet: Alla upplåsbara banor och rekord som är kvar att slå grämer mig väldigt mycket.