Speltest av Kigsz

Handling / story / vad man gör i spelet
Banjo-Kazooie är ett äventyrsspel som släpptes till Nintendo 64 i juli 1998 i Europa. Spelet handlar om björnen Banjo och fågeln Kazooie, som bor fridfullt på Spiral Mountain. En dag bestämmer sig dock den onda häxan Gruntilda för att kidnappa Banjos syster, Tooty, för att stjäla hennes vackra utseende och omvandla det till sin egen fördel. Efter att häxan har utfört detta illasinnade dåd så får Banjo och Kazooie reda på det av den hjälpsamme mullvaden Bottles. Banjo och Kazooie bestämmer sig nu för att hjälpas åt för att få tillbaka Tooty hem, innan det är för sent.

Man tar kontrollen över Banjo, som har Kazooie i sin ryggsäck, och efter att ha lärt sig några nya attacker av Bottles så beger sig våra vänner upp till Gruntildas bas, vilket ligger i ett berg. Här lär sig Banjo och Kazooie att de måste klara av nio av Gruntildas utmaningar (i form av världar/banor) innan de kan rädda Tooty. De beger sig in i den första världen, där de möter ännu en hjälpsam karaktär, nämligen häxdoktorn Mumbo Jumbo, som kan förvandla duon till olika saker. I varje värld går det ut på att samla ihop tio pusselbitar för att kunna öppna nya världar. Man ska även samla noter för att kunna ta sig igenom speciella notdörrar. Varje värld har hundra noter i sig.

Efter att ha kämpat sig igenom alla nio världar så kommer Banjo och Kazooie fram till ett stort spelbräde. Här deklarerar häxan Gruntilda att Banjo och Kazooie nu måste spela sig fram till första vinsten, som är Tooty. Lyckas man med detta så är allt frid och fröjd och Tooty räddas. Våra hjältar beger sig av hemåt för att ha en grillfest, men då påminner Tooty dem om att Gruntilda inte är besegrad än. Våra hjältar står nu inför sin sista utmaning; att besegra Gruntilda i en strid. Ska de klara det eller är Gruntilda för svår för dem?

Vad jag tycker om spelet
Banjo-Kazooie är ett roligt och väldigt underhållande spel. När jag först spelade det var jag rädd att det skulle vara ett barnspel rakt igenom, med en svårighetsgrad på en löjligt låg nivå. Detta stämde inte alls. Visst, spelet börjar lätt, men det brukar de flesta spel göra. Redan på tredje banan har svårighetsgraden höjts rejält och framåt slutet är spelet faktiskt ganska svårt. Banorna är kluriga och kräver mycket av en. Det finns inte en enda bana man bara kan springa igenom på en fem minuter, utan det tar ett tag att hitta alla pusselbitar och det tar såklart ännu längre tid om man vill hitta alla noter på varje bana också.

Hela spelet är tyvärr inte perfekt. Där finns vissa saker jag störde mig på och de tänker jag ta upp nu. Mitt första problem med spelet var allt samlande. Där finns för mycket av det i spelet. I början blev man smått förvirrad, men efter ett tag lärde man sig vad man skulle samla. Jag menar att samla tio pusselbitar på varje bana är okej. Sedan finns där hundra noter också. Det är också okej. Lite likt Super Mario 64 där man samlar hundra mynt på varje bana. Sedan ska man samla fem stycken Jinjos (olikfärgade fåglar) på varje bana för att låsa upp en pusselbit. Okej, nu börjar det räcka. Fast man får inte glömma att samla röda fjädrar så att man kan flyga. Guldfärgade fjädrar för att bli odödlig. Mumbo-dödsskallar för att få ta del av Mumbo Jumbos magi. Blåa ägg för att skjuta på fiender. Extraliv för att överleva. Honungskakor för att få mer hälsa. Honung för att fylla upp sin hälsa. De tio pusselbitarna utanför varje bana. Ledtrådar från Brentilda (Gruntildas syster) för att kunna klara brädspelet i slutet. Fusk från Cheato för att få mer plats för ägg och fjädrar. Slutligen ska man även samla nya attacker från Bottles på de första banorna. Puh. Det var mycket det och jag har säkert glömt något.

En annan sak som jag störde mig lite på var att spelet inte innehöll fler mindre banor. Alla banor är väldigt långa. Detta gör att när man går in på en bana/värld så får man räkna med att spela den i mellan en halvtimme och en timme, beroende på hur duktig man är. Den sista banan kan ta bort mot två timmar om man inte hittar allt direkt. Jag hade gärna sett fler kortare banor, som i Super Mario 64 (jag vet att jag nämner det spelet ofta, men det är ett bra spel). I detta spel kände man sig tvingad att sitta i en fyrtiofem minuter bara för att klara en bana, för om man gick ut ur den så försvann alla noter man samlat på banan och då måste man spela om den igen.

Förutom dessa två klagomål så har jag nästan bara positiva saker att säga om Banjo-Kazooie. Det är ett underbart spel som Rare(ware) har lyckats skapa och det håller än idag. Nu är det dags att se vilket betyg spelet får.

Betyg till spelet
~ Grafik: För att vara från 1998 så är grafiken inte dålig alls. Det är den klassiska ”sent-90-tals”-grafiken som finns på de flesta Nintendo 64-spel. Grafiken håller inte alls den standard som finns idag, men det kan den omöjligt göra. Som tur är så är det inte grafiken som gör ett spel.
Grafikbetyg: 8

~ Spelkänsla: Underbar från början till slut. Rare(ware) har på något sätt lyckats göra ett spel där man använder nästintill alla knappar på Nintendo 64-kontrollen. Det är imponerande. Sedan skapades ett radarpar som blev kända på grund av detta spel. Så, kort sagt, spelkänslan är fantastisk.
Spelkänslebetyg: 10

~ Ljud: Perfekt. Det finns inget mer att säga om musiken. Den är perfekt, rakt igenom hela spelet. Så är även ljudeffekterna. Underbart att lyssna på.
Ljudbetyg: 10

~ Hållbarhet: Här brister spelet lite. Som jag har nämnt innan så är banorna för stora (inte storleksmässigt, utan utförandemässigt) och där finns för få av dem. Har man spelat spelet innan så kan man säkerligen klara det på under tio timmar. Jag själv klarade det på lite över tio timmar första gången jag körde det och då hade jag tagit allt som fanns i spelet. Hållbarheten är okej, men inte bra.
Hållbarhetsbetyg: 6