Speltest av Wes_Allen

Handling / story / vad man gör i spelet
Burnout-killarna från Criterion är tillbaka med ett vapenfyllt skjutspel, men ska Black lyckas bli skjutspelsgenrens frälsare?

Utgivare: Electronic Arts
Utvecklare: Criterion Games
Releasedatum: 24 februari 2006

Den första gången Criterion visade upp Black var på E3 2004. Då lärde de upp oss i Vapenkonstens regler - den kärna som låg till grund för spelets ideal under utvecklingen. När Black nu äntligen skjuter ut sig kan vi glatt meddela att Criterion hållit fast vid vad de lovat och producerat ett tekniskt kraftprov som lever upp till alla regler och mer därtill.

Om vapentillverkaren Smith and Wesson någonsin skulle ge sig in på erotikmarknaden skulle Black bli resultatet. Så fort menyskärmen tonar fram introduceras du för animationer i slow-motion med vapen som avfyras mot en becksvart bakgrund. Det enda som skulle kunna göra det här ännu porrigare vore att lägga in en silhuett av någon Bondbrud som slickar på vapenpipan. Criterion vill helt uppenbarligen att du ska ge dig in i Black med draget vapen.

De efterföljande filmsekvenserna som ska föra handlingen framåt är dock inte fullt lika kittlande. Där ställs vi istället inför en utfrågning filmad med skakig handkamera mellan din hemliga Black-agent och en förhörsledare med löjligt mörk röst. Den här bakgrundsberättelsen som ramar in actionnivåerna (de utspelas i form av minnesglimtar) gör varken till eller från för vapenstriderna. Men eftersom de inte går att hoppa över får man använda tiden till att hämta någon dryck med hög koffeinhalt, sätta sig bekvämt och stretcha fingrarna, för alldeles strax kommer det hela att bli betydligt mer spännande.

Vapenkonstens regler: Varje kula är vår lilla bebis

Det här verkar vara den absolut viktigaste regeln i Black. Även om de olika kulsprutorna, gevären och alla möjliga andra dödsbringare presenteras otroligt vackert i spelet (de är ju ändå Blacks motsvarighet till bikinibrudar) så är det ändå det som sprutar ut ur pipan som verkligen visar vad Black går för.

Vi har sett kulhål i skjutspel i förstapersonsperspektiv förut - vi har till och med sett landskap som kan formas om med hjälp av eldgivning (Red Faction 2 dyker upp i tankarna). Men vad Black har som gör det unikt är att det nästan är lika roligt att missa sin måltavla som att träffa den.

Fönster splittras och sprider glas över hela omgivningen, datorskärmar exploderar i en kaskad av gnistor, damm och murverk forsar från väggarna. Ofta betyder allt det här underbara kaoset inte bara att du glatt missar skurken, utan dessutom att du tappar fienden helt ur sikte - åtminstone tills dammet har lagt sig och du får börja om från början igen.

Precis som Burnouts krockar i slow-motion kan vi inte nog betona hur vacker och graciös all action i Black är. En övervägande majoritet av vapnen kan avfyras automatiskt, och ammunition är inte svårt att få tag på ens på den hårdaste svårighetsnivån, så vild skjutglädje är inte bara något som uppmuntras utan t.o.m. nästan obligatoriskt.

Vapenkonstens regler: Större och mer högljutt, mer högljutt och större

Det är såklart en sak att skjuta sönder en armerad glasruta i ren Die Hard-stil, men vad sägs om att orsaka så explosiv förödelse att det sannolikt går att se utifrån rymden? I Black kan de intensiva eldstriderna inte i första hand liknas vid en tjur i en porslinsbutik utan snarare vid en flammande noshörning i en fyrverkeributik placerad mellan en bensinmack och ett konjaksdestilleri. Yippee-kay-yay var ordet.

Inget skjutspel utan exploderande tunnor såklart, men i Black finns det saker som exploderar precis överallt - och oftast precis bredvid något större som också kan explodera. På en av de första nivåerna äger eldstriden rum på en bondgård där du kan spränga en dieselpump på ett härligt sätt. Men explosionen drar dessutom med sig en trevåningars spannmålssilo och den närliggande gårdsbyggnaden i eldklotsinfernot. Kanske var det din avsikt när du kramade avtryckaren och kanske inte, men det breda leendet som sprids i ditt ansikte avslöjar att du tyckte om resultaten oavsett.

Vapenkonstens regler: Döden står för möjligheter

Den här regeln är lite av ett tveeggat svärd för Criterion. Å ena sidan innebär det att istället för att skurken faller ihop i en död hög bakom ett vält skrivbord så kan du välja att låta honom flyga ut baklänges genom fönstret med uzin pangandes under fallet. Valet låter enkelt för vår del, men å andra sidan gör det att hela upplevelsen känns som den följer ett manus.

Du har redan de noggrant placerade fönstren och de lättsplittrade trälådorna, du har lagt märke till att kedje-explosionerna känns lite som ett upplägg, och nu har du alltså en fiende som väljer en försvarsposition på ett av de mest utsatta ställen som tänkas kan. I ett så här till synes "realistiskt" skjutspel förstör sådana här uppenbara upplägg illusionen av livsfarliga fiender med fri vilja i en fristående värld.

Vad jag tycker om spelet
Vapenkonstens regler: Prata inte om vapenkonsten

Avsikten här är att Black borde vara en helhetlig upplevelse, där du bara är medveten om att du har kul, inte att du spelar igenom en checklista över "kriterier" för att ha kul. Men i sin iver att efterleva de här budorden har Criterion missat möjligheten att vidareutveckla de här första reglerna och höja Black till ännu mer svindlande höjder.

Ett par justeringar av reglerna är allt som behövs, och den första skulle vara "Det är fienderna som har huvudrollen, inte vapnen". Man tittar inte på den snygga kulsprutan som tar upp större delen av skärmen, utan man tittar på hårkorset och den flyende fienden. Därför är de viktigare än vapnet. Men i Black försöker fienderna knappt komma undan utan gömmer sig på sin höjd bakom en låda märkt med texten "Explosivt", så snart slutar du att bry dig om att de ens finns. Till råga på allt kastar de aldrig någonsin granater, reagerar inte när du dödar deras kamrat precis bredvid dem och ignorerar ibland utmärkta tillfällen till bakhåll för att istället springa rätt in i din skottlinje. Allt det här leder till att du slutar känna dig hotad överhuvudtaget.

En ny regel skulle kunna vara "Världen är inte nog", vilket betyder att miljön bör bete sig som du förväntar dig att den ska bete sig. Om du som spelare får en ljuddämpare, räknar man med att få smyga. Därför blir det helt och hållet ologiskt när det enda sättet att öppna en stängd dörr är att spränga upp den. Och om man slänger in en elitsoldat (du) i en miljö där det kryllar av hinder av knähöjd så borde man verkligen ha gett soldaten förmågan att hoppa, eller hur?

Vår sista vapenkonstjustering är kanske den som behövs allra mest, och den lyder: "Straffa mig inte för att jag inte har tillräckligt med fritid". Varje nivå är uppdelad i ungefär tre stora klumpar, där varje klump börjar med en kontrollpunkt. Men några av de här klumparna kan ta runt 20-30 minuter att ploga sig igenom och kontrollpunkterna är inte några sparpunkter, bara omstartspunkter. Därför upptäcker du snart att det helt enkelt inte är ett alternativ att ta en snabb skjutomgång innan du gör läxorna eller under lunchen.

Betyg till spelet
Vapenkonst regerar!

Vi är kritiska eftersom vi verkligen gillar Black, och trots de här problemen är spelet fortfarande en häpnadsväckande bedrift och otroligt njutbart att spela. Criterion har fört vidare den fenomenala skicklighet de visade upp i Burnout till skjutspelsgenren, och levererar en förbluffande actionupplevelse som du måste spela själv för att greppa. Alla konkurrenter borde anteckna och ta lärdom. Criterion har gjort långt mer än vad plikten kräver och lyckats höja ribban för skjutspel i förstapersonsperspektiv. Om de kan justera de barnsjukdomar vi stött på i en uppföljare och dessutom få in en flerspelardel så kommer Black att gå till historien.