Speltest av ReservoirDog

Handling / story / vad man gör i spelet
One Must Fall: 2097 (eller OMF: 2097, som en förkortning), är bland de första spelen jag körde mellan åren 1999 och 2001, tills man skaffade sig en ny dator som klarade av spel som inte behövde användas via MS-DOS. Genren är framtida Beat'em Up i kombination av Hack'N'Slash-stil.
Året är 2097, en epok då robotar har sin stora betydelse, som används som våldsbenägna leksaker för att härska i arenor. Världen styrs av en stor organisation vid namn WAR(C) (som står för World Aeronautics and Robotics Corp.). Människorna har just börjat att kolonisera en av Jupiters månar Ganymede och WAR engagerar sig i stridstävlingar där deltagarna är mycket höga robotar, som då styrs av människor. Den som vinner mot alla deltagare, kommer att härska över Ganymede (vilket är spelarens huvudsyfte i spelet och det som spelet handlar om när det gäller One Player Mode).
Sedan finns det ett annat budskap i spelet, vilket riktas in i Tournament, där man skall delta i fyra tävlingar för att bli den ultimata världsmästaren i robotkampen!
Dessa robotar som man kan använda i spelet, tillhör HAR (Human Assisted Robots). Dessa robotar styrs alltså genom fysiska och mentala sammankopplingar till deltagarnas egenskaper (sedan har robotarna inbyggda egenskaper). Robotarna är följande:
Jaguar - Snabb och vig, mycket kraftig både i sparkar och slag, använder laserkanon
Shadow - Skuggans herre, skickar skepnader av roboten mot fienden
Thorn - En ugglehövdad variant, har kraftiga egenskaper i angrepptekniken och springer ovanligt fort, kan gå i berserk när tillfället sker
Pyros - Kraftig med eldkastare och kan flyga med jetmotorer, kan varken sparka eller fälla fienden
Electra - En av de minsta robotarna, använder elstötar och kan "volta i bärserk"
Katana - Samuraj-liknande robot med vassa metallblad som vapen, sparkarna är nästan lika kraftiga som Jaguaren
Shredder - Robot som har magnetiska händer och kan flyga rakt framåt (bersärkattack)
Flail - Tuff robotmodell som slåss med kedjor och åker på hjul
Gargoyle - Drak/fågelhövdad modell, flyger högt och kan angreppa motståndaren samtidigt, en farlig kandidat
Chronos - Stor egenskap av teleportering och att stoppa tiden
Nova - Största roboten av alla i HAR-gruppen, använder jordbävningar och explosionsrelaterade vapen, som någon sorts bomb och missiler (lätt att tro att det är den bästa roboten i spelet)

Tournament-läget går som sagt ut på att bli den ultimata världsmästaren i robotstrid. Det finns fyra olika svårighetsgrader (från Aluminum (som då är lättaste nivån) till Heavy Metal (svåraste nivån)), som har sina variationer på hur svårt själva striderna kan bli under spelets gång. När man besegrar motståndaren, så vinner man ett antal pengar (varierar hur mycket man får beroende på hur mycket du poäng du tjänat in under striden, gäller även att försvara sig och inte skada robotens hälsa) och med kapitalen, så kan man uppgradera robotens egenskaper (och självklart förbättras samtidigt deltagaren i och med att det är fysiska/mentala sammankopplingar mellan enheterna).
Det finns Practice Mode där man kan träna lite på stridstekniken så att man vet hur man kan besegra motståndaren i längden och inom detta läge, så kan man välja de arenor som går att välja manuellt, vilket är skillnaden från One Player Mode och Tournament Mode (där man endast kan spela på den arena som väljs automatiskt).

Vad jag tycker om spelet
Personligen tycker jag att One Must Fall: 2097 är det bästa Beat'em'Up-spelet som har gjorts. Dels är det för att det är den nostalgiska känslan som jag har haft i flera års tid och alltid funderat på hur jag skall kunna spelat det igen på min moderna dator, så att DosBox var lösningen på problemet (MS-DOS-system via kommandotolken).
Jag har aldrig sett ett spel som detta som har en så stor hållbarhet, någonting som nästan aldrig tar slut. Oavsett om du klarar ut spelet via Tournament Mode eller One Player Mode en gång, så finns det alltid nya saker att upptäcka. Bland annat att man lär sig att hantera robotens egenskaper och inom One Player Mode, så finns det många människokaraktärer man kan välja, så att det finns alltid olika slut även om båda lägena är linjära, vilket ändå leder till ett slut (man blir mästare inom tävlingen). Det jag försöker poängtera med denna aspekt, är att det egentligen finns bara ett slut även om vägarna till det är väldigt olika då karaktärerna och robotarna har sina egenskaper.
Det är inte många spel som har en så väldigt kortfattad och simpel handling, som OMF: 2097. Att man är okänd och är medveten om att världen styrs av en gigantisk verksamhet och planerar robotstrider på arenor och då tänker man som spelare inom spelets miljö: "Det här är min chans för att nå upp till toppen!". Efteråt när man har besegrat deltagarna i tävlingarna, känner man sig som en vinnare, helt underbart. Syftet med spelet är ekvivalent med handlingen, underbart och revolutionerande.
På 90-talet var inte grafiken så stort krav av spelare, utan att en fungerande linjär funktion i spelets gång och stark hållbarhet var viktigare, precis som de klassiska och nostalgiska NES-spelen (NES står för Nintendo Entertainment System). För min del, är det så. I dagens läge, har grafiken en stor betydelse p.g.a. den tekniska utvecklingen och man blir som spelare, mer kräsen av förut. Visserligen är det vackert med design, men det är inte det som baserar spelet på, utan helheten. Ett spel utan en handling, tråkig miljö, låg kvantitet på valmöjligheter, ingen fysik och endast snygg grafik gör inte spelet särskilt hållbart, speciellt när man talar om Big Rigs: Over The Road Racing, men det är en annan historia.
Vad jag poängterade gällande grafiken i samband med OMF: 2097, är att det inte var så välutvecklat, men ändå, under 90-talet var speldesignen vackert. Mycket väldetaljerat på robotens uppbyggnad och arenor. Även spelmenyn är fint strukturerat. Fysiken då? Jo, den finns, bland annat när roboten får en slag - eller sparkträff av motståndaren, så åker en komponent, där finns realismen.
Karaktärerna i spelet är intresssanta, särskilt när innan man möter dem på strid, så står det alltid en monolog från den personen. Vissa karaktärer blir man intresserade av, andra skrattar man åt och övriga irriterar man sig på.
För att vara ärlig, så är musiken på OMF: 2097 det bästa jag någonsin har hört i ett datorspel, speciellt när det endast går att spela i MS-DOS-läge (använd DosBox till hjälp om du vill spela det). Låten på menyn är så underbart, när man som veteran i detta spel lyssnar på låten, får man nästan glädjekänslor för att den beskriver en av mina absoluta spelminnen på ett sätt, när jag var yngre. Musiken som spelas i robotstriderna är underbart, en låt som spelas först i lugnt läge ökar sitt temp ju längre man slåss i striden. Musiken är då i techno-stilen. Musiken får mig att tänka på glada minnen. Slag - och sparkträffarna i robotstriderna känns realistiska.
Som slutsats av detta, är One Must Fall: 2097, en av tidernas bästa spel. Ett Beat'em'Up-spel i Hack'N'Slash-kombination, kan det ens bli bättre? Jag tror inte det, även om det kan jämföras med Tekken - och Mortal Kombat-serien. Jag rekommenderar det här spelet starkt till de spelare som är intresserade av spel, som inriktar sig på fighting-spel i framtidsmiljö.

Betyg till spelet
Spelets grafik, ger jag en 10:a av 10 i betyg. Vackert, inte allt för avancerad spelteknik. Lagom fysik.
Spelkänslan är underbart, särskilt när man spelar i Tournament Mode. 10/10 i betyg.
Ljudmässigt, är det en 10:a av 10 i betyg. Det kan knappast bli bättre.
Hållbarheten är i toppklass. 10 av 10 i betyg. Det finns så mycket att upptäcka, även om att det egentligen finns ett slut. Att försöka klara hela spelet med alla robotar, gör att hållbarheten blir starkare i längden.