Speltest av Narrante

Handling / story / vad man gör i spelet
Det sägs att människor drömmer de mest besynnerliga drömmar precis innan de dör. Det är just en sådan dröm som du här får följa.

Frédéric François Chopin, en berömd kompositör från 1800-talet med underbara verk bakom sig, karaktäriseras här som en animedesignad gentleman - och det är han som är handlingens fokus. Men Chopin ligger för döden och i hans sinne är det en musikalisk dröm som utspelar sig och drar in honom i en magisk berättelse, som får honom att tvivla på vad som är verklighet och vad som är drömmar.

I denna färgsprakande värld av levande musik får Chopin lära sig att ta steget före sin acceptans om sin kommande död. Han möter många vänner som han kan relatera till, vänner som han får iaktta under en resa som bara borde vara en dröm, men som har möjligheter att förändra hela världen - fantasivärld eller inte.

Vad jag tycker om spelet
Det märks verkligen att det har lagts mycket fokus på spelets musik. Musik som man kan njuta av och som förtjänar all min uppskattning. Vackra och fulla av färger är de förtrollande omgivningarna och lika färgstarka karaktärerna. Men det är också allt. Jag ska nu säga vad jag tror att de flesta som spelat spelet har sagt: hur mycket färg som än målar omgivningar, karaktärer och musik, förblir handlingen grå som torr asfalt.

Du får sitta och vänta på att något viktigt ska inträffa. Men det du får göra är småsaker som inte har någon större betydelse. Du kastas hit och dit utan att saker förklaras för dig. De ska vara självklara, fastän det finns många saker som saknar... anledning. Du kommer begripa handlingen. Men du kommer inte se den. Du kommer VILJA se den, men den finns inte riktigt.

Inte mycket speltid för att sitta och vänta på denna påstådda handling. Det mesta du kommer få spendera tid med är att slåss mot fiender, i ett stridssystem som jag uppfattade som roligt och fyndigt, och se på scener som är överarbetade, otroligt långa och klyschiga. Du kan bara gå åt ett håll, men det finns lite side quests att göra.

Betyg till spelet
Jag har sagt det tidigare och det är värt att nämnas igen att grafiken är fängslande och magisk i det här spelet. Vart du än går kommer du följas av vacker konst. Lite irriterande är dock att karaktärernas rörelser under scener är orealistiska och många håller armarna helt utsträckta, bara för att de har vida kläder - det kanske tyder på lathet?

Det finns ingenting som kan få mig inne i spelet, jag tycker bara det är roligt och fint men för alla änglar i himlens skull, dessa utvecklare försökte göra sorgliga, dramatiska och fängslande moment att grabba tag om våra hjärtan och klistra oss vid teven, men det fanns så många scener som fick mig att tro att de faktiskt drev med mig. Hade detta varit ett komiskt spel, hade det varit svinkul.

Jag behöver inte säga så mycket om musiken. Det säger sig självt. Jag har nog inte hört någon bättre spelmusik under mina 20+ år som gamer.

Jag kan säkert spela Eternal Sonata igen, men någon måste ge mig en bra anledning till det annat än de jag räknat upp. Det håller inte i sig. Detta spel är nästan en förolämpning till människor som faktiskt arbetar med handling.

Eternal Sonata är ett typiskt exempel på allting man ska undvika i ett anime RPG. Ett typiskt exempel på vad man tyckte om för 15 år sedan och på vad som kan gå fruktansvärt fel.

Tack för mig.