Speltest av Wes_Allen

Handling / story / vad man gör i spelet
Atari tutar och kör iväg med sitt nya läckra spel i Driver-serien. Är löftet om en fräsch motor och en retrodoftande känsla tillräckligt för att få igång serien igen?

När Reflections senast gav sig ut på vägarna med Driv3r så var mottagandet rätt splittrat. Spelet var visserligen lovande, särskilt under köravsnitten (där utvecklaren känner sig mest som hemma). Parallel Lines försöker rätta till alla felaktigheter i det föregående spelet genom att ta bortdet mesta av uppdragen till fots och fokusera på just köravsnitten.

Nu kör vi igen

Lika bra är väl det. Driver: Parallel Lines är ett mycket mer välbalanserat spel än sin föregångare, och det innehåller körglädjen som vi vanligtvis accocierar med serien samtidigt som det lägger in en tung dos 70-talskänsla under en stor del av spelet. I rollen som den uppstudsige ynglingen The Kid (eller "TK" som hans kompisar kallar honom) Försöker du bli en känd förare i New York City i slutet av 70-talet, men händelserna leder fram till dagens datum via en riktigt häftig förveckling i handlingen.

Vi känner igen upplägget så väl. Du får visa vad du går för genom att utföra uppdrag som kretsar kring lopp, att jaga ifatt mål, köra iväg med särskilda bilar, plocka upp paket, sätta dit gängmedlemmar för brott du själv har begått och mycket mer än så.

Saker och ting är givetvis inte så enkla. Staden är fylld med folk som lever sina vanliga liv, och du vill inte träffa dem med din kofångare. Sedan har vi polisen, som ser till att du följer väglagarna (vilket inte är så trolit med tanke på dina uppdrag) samt ett flertal rivaliserade gäng.

Vad jag tycker om spelet
Kolla in motorn

Som tur är så tar inte de här detaljerna bort fokus från själva spelet, som faktiskt både är roligt och långlivat. Staden är snyggt designat och passar för spännande biljakter och förprogrammerade sekvenser, som mestadels sker under vanliga uppdrag. Fordonen deformeras väldigt lätt, vilket innebär att det lönar sig att köra förskiktigt. Men det är även kul att se hur mycket skada man kan åsamka genom att köra in dem i de snyggt uppbyggda miljöerna. Fordonens prestanda följer naturligtvis gradvis utseendet och förstörelsegraden, och alla de 80 transportmedlen har sina egna toleransnivåer för skador och styrning. Du kan till och med förstöra vindrutan, fönsterrutorna och däcken.

Allt det här börjar betyda något när du hanterar fiender och snutar, varav de sistnämda för med sig helt fantastiska spelelement som andra spel i den här genren borde följa. Polisen reagerar på det de ser, och de kommer att sätta efter dig om du kör för fort, drar vapen eller bryter mot trafikreglerna bl.a. När det händer kommer din bill markeras med en efterlysninsnivå, varpå polisen börjar jaga dig. Om du dumpar bilen när ingen serkommer efterlysningsnivån att försvinna. Om du däremot begår ett brott där ditt ansikte syns, (t. ex. om bilen saknar fönster, du sitter i en cab eller kör motorcykel) kommer din personliga efterlysningsnivå att stiga. Det är en mycket bra ide´ som gör spelet ännu mer spännande.

En snabb tur till gömstället löser problemet med bängen och det finns andra uppgraderinar som du kan använda för att underlätta dina uppdrag. Turboboostar är perfekta när du snabbt måste komma undan, färgade glas hindrar snuten från att se in i din bil och när du inte har något annat val finns det vapen som uzis och miniguns.

Betyg till spelet
Ljudet från 70-talet

New York är en vackert återskapd stad, även om den gjorts om en del för att skapa biljaktsfyllda actionsekvenser som känns igen från polisserier från 70-talet. Samala gator, vidsträckta tågrälssträckor, gränder fyllda med skräp, papperskorgar, brinnande tunnor och uteliggare... tänk dig hockeyfrillor, hallickar och Gran Torinos. Reflections har gjort ett utmärkt jobb med att väcka liv i de elementen, med riktigt snygg grafik och snabb skärmuppdatering.

Inget retrobaserat spel vore komplett utan ett passande soundtrack, och det här spelet är inget undantag. Parallel Lines innehåller artister som David Bowie, Blondie, Iggy Pop, The Temptations, Funkadelic och Marvin Gaye, och de spelar alla klassiska låtar som du förmodligen känner igen även om du inte är född på 70- 80-talet.

Man kan helt klart säga att en hel del av musiken från de tidigare avsnitten i spelet är bättre än delarna av spelet som utspelas 2006, då allt i Parallel Lines uppdateras till 00-talet. Som tur är så gäller det även bilarna, med glänsande Lamborghinis och Lexus-liknande fordon.

Rör inte min Mercedes

Driver: Parallel Lines innehåller visserligen en del styrningssvårigheter som kan vara lite frusterande. Det är riktigt svårt att köra motorcykel, vilket gör det irriterande när man spelar tidsbaserade uppdrag. TK är inte heller lika anpassningsbara som sina rivaler inom samma genre när han väl klivit ut ur bilen. han kan inte hoppa, slåss eller göra andra saker som skulle göra det mer intressant att interagera med staden och dess invånare.

Spelet är dock väldigt roligt, tack vare et smart användande av kontrollpunkter, möjligheter att snabbt spela om uppdrag med en snabb knapptryckning och den uppskattande bristen på uppdrag till fots. De här grundelementen hindrar spelet från att åka in i samma hinder som Driv3r ofta stötte på, och Parallel Lines har helt klart dragit nytta av utvecklarens nyförstärkta målmedvetenhet.

Om du undrar om Driver: Parlallel Lines är bättre än San Andreas så borde du kanske tänka över di fråga. Spelserierna må ha sina likheter, men Rockstars spel har alltid varit bättre på att innehålla lite av varje. Om du däremot undrar om Reflections spel har hittat hem igen så är svaret ett rungande ja, komplett med den sköna attityden från 70-talet. Det är ett snyggt och läckert bilspel med funkkänsla som återigen sätter serien i förarplatsen med stil. Sätt dig i bilen, ta på dig säkerhetsbältet och bered dig på en fantastisk åktur.

Wes_Allen