Välkommen Gäst! Logga in eller registrera ett konto.

Logga in











Ace Combat: Squadron Leader

Playstation 2
Ace Combat: Squadron Leader
  • Genre
    Simulator
  • Releasedatum
    18 februari 2005
  • Utvecklare
    SCE, Namco
  • Antal ägare
    20
  • Utvald recension
    -
  • Köp spelet!

Spelbetyg

Snittbetyg
Recensioner
7.3 7.3

Speltest av N_Gin

Inskickad av N_Gin den 27/08 -07 08:33

Handling / story / vad man gör i spelet
Utvecklare: Namco
Distributör: Electronic Arts
Kategori: Flyg, Action
Ålder: Från 12 år
Spelare: 1

Normalt backar jag både ett och två steg när det börjar pratas flygsimulator. De invigda vet att det femte spelet i serien Ace Combat,
Squadron Leader inte handlar om en renodlad simulator, en erfarenhet som jag också snart ska ta in.

Squadron Leader: Unsung war utspelar sig i snar fiktiv framtid, i en värld ej helt olik vår och skildrar den militära kampen mellan två
maktblock. Yuktobania, fiendemakten i väst, som likt en blixt från klar himmel startar krig under pågående fredstid med landet Osea. Länderna har ett tidigare förflutet i krig vilket återigen nu spricker ut.
Vi kliver in i cockpit i rollen som Blaze, flygledaren som fått uppdraget att försvara sitt hemland Osea till varje pris.

Unsung war är ett återberättande äventyr, dokumenterat av journalisten Albert Genette, placerade på 108:e flygkompaniets bas. Vi får följa berättelsen om stridspiloterna Davenport, Grimm, Nagase, Snow och Blaze; ett järngäng som mer och mer sammansvetsade snart är flygvapnets
främsta.

Spelet bjuder på en god variation av uppdrag över mäktiga landskap över berg, land och hav. Allt i från rafflande och fartfyllda dogfights, till räddningsexpeditioner, flygeskorter och enklare spaningsuppdrag. Grafiskt är Ace Combat snudd på mästerverk. Med några små
minusnoteringar för grumligt detaljarbetet på marken, får spelet ett utmärkt grafiskt betyg, både ”in-game” och de fantastiskt fina videoklippen som mellanlandar och delar uppdragen.

Lev dig in i sagan
Kontrasterna mellan story och flygsimulator och story, kändes inledningsvis alldeles för skarpa. Från att ha suttit dreglandes fastklistrad vid spelets extremt välgjorda introsekvens, kastas man rakt in i vad som i början upplevs som kall och steril simulatorcockpit med reglage och instrument över hela spelskärmen. Efter några timmar spelande och lite småförhandlingar med spelkontrollen, börjar man som spelare att ta till sig spelets gripande handlig och dialog
och man på något sätt vävs in i storyn och gänget. Man känner sig delaktig och denna känsla gjorde att spelet växte helt enormt i mina ögon.

Naturligt blir uppdragen vartefter svårare, fienden snabbare, smartare och farligare.
Det gäller att var uppmärksam på sin omgivning från cockpit samt att jämna mellanrum snegla på radarn för att inte bli totalt överrumplad av
motståndarna. Komiskt nog skall det dock visa sig att flertalet av de haverier man lyckas
åstadkomma, oftare beror på egna navigationsmisstag och blunders och mer sällsynt från fiendens eld.

I’m ejecting!
Stundtals kommer jag på mig själv att enbart bestämma kurs efter radar och helt glömma bort omgivningen. Ögonblicken av frustration blir många när man klanderfritt kämpat sig igenom 90% av ett uppdrag, för att sedan pga. en halv sekunds ouppmärksamhet råkar skrota planet mot en bergvägg eller kapa trädtoppar ned mot marken. Skönt att prislappen på piloterna i de här sammanhangen är högre än farkosterna de färdas i!

För väl avslutade uppdrag belönas man som tidigare med poäng och medaljer. En liten uns av teknisk överlägsenhet är ofta nyckeln till seger i luftstriderna. För intjänade poäng kan man mellan uppdragen uppdatera sin hangar med en rad
olika flygplansmodeller. En bred arsenal gör det möjligt att skräddarsy sin stridsformation beroende på uppdragens karaktär, tumregeln är att hela tiden lägga vantarna på de senast tillkomna modellerna. Trevlig blir överraskningen när vi i flygplansbutiken faktiskt hittar självaste JAS 39 Gripen. (Trots min totala kunskapsbrist i stridsflyg och krigsföring så blir Gripen den givna favoriten.)

Andra spelen:

I en inte alltför avlägsen fiktiv värld på väg in i krig bor en liten pojke tillsammans med sina föräldrar. En dag möts han av två stridsflygplan som loopandes jagar varandra i luften. Det ena planet skjuts ned och kraschar olyckligt nog rätt i pojkens hem. Båda föräldrarna omkommer.

Det andra planet cirkulerar runt för att bekräfta träffen. På planet står det Yellow 13, ett plan som den lille pojken lägger på minnet. Ett par år senare har den lille pojken, som inte alltför oväntat är huvudpersonen, blivit stridspilot hos ISAF (Independent State Allied Forces). Den 19 september 2004 tar spelet sin början med det första uppdraget. Namnet på huvudpersonen tycks hållas hemligt, men i luften tillkallas man Mobeus One.

Redan när man drar igång spelet så märker man att det ligger en hel del arbete bakom det här spelet från Namcos sida. Menyerna är stilrena och imponerande, i bakgrunden dunkar lite skön musik som verkligen gör att man känner sig stridssugen.

Det är inte bara bra musik ute i menyerna utan även under spelet gång. Musiken varierar visserligen i stil från uppdrag till uppdrag, men på något sätt passar det alltid in till uppdraget man utför. Musiken i ett spel av den här typen är av betydelse då man lätt kan tappa suget av att endast höra fräsande jetmotorer i bakgrunden. Till skillnad från ex. Top Gun: Combat Zones till PS2 så är kontrollen mer lättmanövrerad i det här spelet. Det sitter fint redan från första försöket.

Man kan även välja ett par kameravinklar bl.a. en från insidan av cockpiten och en då man endast ser planets sikte. Vissa saker som gäller just grafiken kunde ha gjorts bättre, för att nämna en sak så är explosionerna inte speciellt bra gjorda. Det ser mer ut som en uppflammande vedbrasa än en explosion.

När varje uppdrag är avklarat, det finns 18 uppdrag för den som undrar, så får man se filmsekvenser som följer huvudpersonens liv från det att föräldrarna omkom och framåt. På rösten hör man att det är en äldre man som berättar vad som händer, min egen slutsats är att det är huvudpersonen som talar. Det låter väl inte helt osannolikt?

För er läsare som vet vad manga är (ett japanskt väldigt säreget sätt att teckna) kan jag säga att mellansekvenserna och introt är tecknade på samma vis. Allt behöver inte jämt och ständigt se så verklighetstroget ut som möjligt, den här typen av animation är ett bra alternativ.

För varje uppdrag man utför och ju fler fiender man skjutit ned tilldelas man pengar som man sedan kan använda för att köpa nya flygplan och vapen till dessa. Det finns 17 olika modeller att välja bland. Alla är dock inte tillgängliga från början utan dyker upp allteftersom spelet fortskrider. Fyra olika svårighetsgrader finns det även att välja bland, själv valde jag Very Easy eftersom jag känner mig duktigare när jag aldrig själv bli nedskjuten. Men efter ett tag så blir det trots allt svårt, i alla fall för mig.

Radiokommunikationen planen emellan låter väldigt bra, rösterna är klara och tydliga och man hör till och med radiobruset mellan rösterna. Kommentarerna varierar och blir inte tjatiga, det hela känns väldigt realistiskt.

Vad jag tycker om spelet
Omdöme: Ace Combat: Distal Thunder bjuder på en brilliant kombination av arkad- och simulatorspel. Med bra grafik, ljudeffekter, musik och kontroll i bagaget så är det inte mycket som talar emot spelet. Förmodligen ett av de bästa spelen i sin genre just nu på marknaden, ett bra köp för den som gillar flygspel.

Betyg till spelet
grafiken är nog det som jag imponerats mest av i Ace Combat: Distal Thunder (AC4). För ett par veckor sedan fick jag hem en skiva med demofilmer på spel som skulle komma nu under våren, däribland återfanns en videosekvens från AC4. Vad jag där trodde var videosekvenser från spelet visade sig vara det grafiska upplägget från själva spelandet. Imponerande 10:A

Spelkänslan är väl inte så farlig man kommer in i spelet: 8:a.

Ljudet är väldigt dåligt världens sämsta ljud en 1:a. Det passar inte in.

Hållbarheten håller väldigt långt en 10:a.

Totalbetyg: 7.3 Ljud: 1 Grafik: 10 Hållbarhet: 10 Spelkänsla: 8