Speltest av Deadeye90

Icewind Dale 2 är det senaste spelet från Black Isle där den klassiska 2D-motorn fortfarande används. Såväl Icewind Dale 1 samt tvåan har fått finna sig i att leva lite i skuggan av Baldur's Gate. Varför? kan man fråga sig. En något suddigare historia samt den unika funktionen ”gör hela laget” har väl inte riktigt gynnat spelet. Black Isle har dock hållit fast stenhårt vid denna möjlighet vilket innebär att man även i tvåan får välja hur samtliga sex (eller färre) karaktärerna i laget ska se ut.

Spelet
Det första man märker som jag faktiskt blivit förtjust i är att man har berikat klassindelningen ytterligare. Icewind Dale 2 är det rollspel som förmodligen erbjuder flest olika val vid karaktärsbygget. För att ta några saftiga exempel så kan man som paladin välja vilken tro man ska ha. En paladin som dyrkar Helm kan exempelvis multiklassa till fighter medan en som dyrkar Lathander kan multiklassa åt det mer magiska hållet. En annan rolig sak man gjort är att det nu finns tre olika slags munkklasser att välja på, alla med sina speciella egenskaper. Och så här fortsätter det med nästan varenda klass. Dessutom, om man nu väljer att vara en god präst, paladin eller munk så finns det faktiskt flera olika människosorter. Du får välja bland att vara vanlig människa, Aasimar och Tiefling. Det blod som rinner i en Aasimar är nobelt och lämpar sig väldigt bra i en paladins ådror. En Aasimar oavsett klass är alltid god. Tiefling, den andra människosorten är mer lämpad som tjuv. Lätta fötter och smidiga rörelser gör denna varelse ett med skuggorna. Sedan kan man givetvis välja att vara halfling som kanske fortfarande är den ras som mest förknippas med tjuvklassen. Jag körde dock med en Tiefling och jag tycker han skötte det utomordentligt. Andra rasval är t.ex. de olika dvärgraserna. Gold dwarf, Gray dwarf och Shield dwarf finns att välja på. Jag blev den direkte sympatisören av Gold dwarf-rasen då denna är den mest goda och nobla av de tre.
En sak som jag tycker snarare är av negativ karaktär men som ju måste nämnas är att IWD2 är mera styrt än brorsan BG. Det är inte samma frihetskänsla utan man är tvungen att följa den välslipade handlingen ganska strikt. Spelet innehåller dock fortfarande konversationsdelen, d.v.s. man pratar minst lika mycket i IWD2 som man gör i BG. Precis som BG så är IWD2 fullt av en mängd olika magiska föremål som man samlar på sig med tiden.
Det finns en uppsjö av nya besvärjelser i Icewind Dale 2. Även den mest inbitne Baldurs Gate fanatikern måste finna sig i att inte kunna hantera och veta allt direkt. Den enda skillnaden i gränssnittet mellan BG2 och IWD2 är att man i den senare lagt dit några funktioner som ska göra spelandet bekvämare och enklare. Man kan exempelvis sätta upp flera olika vapenkombinationer och sedan endast med ett klick byta vapen.

Ljud och grafik
Ljudet i Icewind Dale 2 är fenomenalt. Det är på denna punkt som spelet slår Baldur's Gate-spelen. När man traskar omkring i världen så kan en melodi spelas upp som man nästintill får rysningar av. Grafiken är detaljrik och byggd på samma grafikmotor som de andra Forgotten Realms-spelen skapade av Black Isle. Motorn som heter Infinity är nostalgi när den är som bäst. Grafiken är inte imponerande om man jämför med exempelvis Neverwinter Nights, som kom ut i butikerna ungefär samtidigt. Infinity har dock sin styrka i detaljer och enkelhet.

Sammanfattning
Icewind Dale 2 är ett välgjort, kapabelt spel som dock haltar något. Att man berövat spelaren den frihet man hade i Baldur's Gate är enligt mig inte bra. Samtidigt är handlingen helt OK. Dessutom har Icewind Dale 2 ganska många inslag av grottröj som enligt mig ej är välkommet i dessa spel. Detta drar ner betyget till en stark fyra. Icewind Dale 2 är fortfarande ett mästerverk och man börjar undra om Black Isle någonsin kommer floppa med ett spel oavsett vilka de väljer att samarbeta med.