Speltest av Kigsz

Handling / story / vad man gör i spelet
Fallout är ett rollspel som släpptes till PC under 1997 i Europa. Spelet utspelar sig under 2100-talet, där handlingen tar sin början år 2161. Ett fullskaligt kärnvapenkrig bröt ut under sena 2000-talet, vilket förstörde de flesta större städer på jordklotet. För att överleva den efterföljande radioaktiviteten så tvingas mänskligheten ner under jorden. Här bosätter de sig i olika valv, som hölls stängda från världen utanför. Det är i ett sådant valv, valv nummer 13 för att vara exakt, som du är uppväxt. Valv 13 är lokaliserat i södra Kalifornien, eller i alla fall det som brukade vara södra Kalifornien…

Du blir kallad upp till ledaren för ditt valv (The Vault Overseer), därför att ett vattenchip i ert valv har gått i sönder. Detta är mycket allvarligt, då vattenchipet är ansvarigt för bland annat vattenåtervinningen i ert valv. Då det nu är sönder betyder det att inget mer vatten kommer att kunna återvinnas och det finns enbart begränsade mängder vatten kvar inuti valvet, vilket måste ransoneras ut bland befolkningen där. Ledaren för valvet ger dig nu i uppdrag att, som första person någonsin, lämna valv 13 och bege dig ut i närområdet för att hitta ett nytt vattenchip. Du accepterar såklart detta uppdrag. Det finns dock en hake, nämligen att du har bara 150 dagar på dig att hitta vattenchipet innan vattnet i valvet tar slut…

Du lämnar valvet och beger dig österut för att ta dig till valv 15, vilket du har hört ska ha ett vattenchip i sig. På vägen stannar du till i staden Shady Sands för att hjälpa invånarna där med sitt skorpionproblem. När det är löst får du reda på att en viktig person har blivit kidnappad och självklart måste du frita denne. Efter allt detta är gjort beger du dig till valv 15, enbart för att se att det är helt demolerat. Där finns inte ett vattenchip så långt ögat kan nå. Du misströstar inte utan beger dig istället söderut i hopp om att finna någon sorts information där.

Du kommer till städerna Junktown och The Hub som innehåller många uppdrag för dig att utföra och många nya människor att träffa. Tyvärr finns det inget vattenchip i någon av dessa städer heller så du beger dig något österut till en spökstad vid namn Necropolis. Radioaktiviteten har slagit hårt mot denna stad och de enda varelser som står upp är halvmuterade, zombieliknande gestalter. Du finner dock information om att det finns ett valv under staden, valv 12, som ska ha ett vattenchip inuti sig. Utan att tveka söker du upp valv 12, där du efter mycket om och men hittar ditt vattenchip. Du beger dig nu hemåt, till valv 13.

Vattenchipet som du tog med dig tillbaka fungerar perfekt, får du veta av din ledare, men han känner sig bekymrad över den rapport du avlägger om den stora mängd mutanter som uppehåller sig ovan jord. Han ger dig nu ett nytt uppdrag, nämligen att hitta källan till mutationerna och bokstavligen spränga skiten ur den. Detta borde uppehålla dig i några timmar…

Vad jag tycker om spelet
När jag först såg Fallout så var det inte mycket jag förstod. Upplägget är nästan som ett äventyrsspel, men ändå inte riktigt. Det är väldigt mycket rollspel över Fallout, men inte i den form jag är van vid. Jag började spela det och tyckte att det var helt okej, men det var så mycket som jag inte förstod i början. Det är inte särskilt självförklarande och man får helt enkelt ta till ”trial and error”-metoden för att få vissa saker att fungera ibland. Efter att jag hade klarat över hälften av spelet fanns det fortfarande vissa grundläggande saker som jag inte hade förstått helt fullt ut och det är inte ofta det händer i spelsammanhang.

Bakgrundshistorien till Fallout är enorm och det är väldigt mycket dialog i spelet. För att göra en snäv uppskattning så kan jag säga att en tredjedel av spelet består av att prata med personer/varelser, en tredjedel av att springa runt och gör uppdrag och en tredjedel av att strida. Miljön som Fallout utspelar sig i är underbart uppbyggt, men ändå så hemsk, därför att den möjligen avspeglar en sann framtid. Inte med mutanterna kanske, men med städerna och människorna som bor där.

I alla fall, nu ska jag inte bli alltför filosofisk. Efter att jag hade kommit in i detta spel och börjat förstå hur, vad och när man ska göra olika saker så älskade jag spelet. Från början var jag bara frustrerad över att inget gick som jag ville, men det gäller att ha tålamod. Där finns så många valmöjligheter i Fallout att man omöjligt kan vara bäst på allt. Man får helt enkelt nischa in sig. När man väl börjat spela Fallout kan man inte släppa det. Det är beroendeframkallande. Nuka-Cola-beroendeframkallande.

Betyg till spelet
~ Grafik: Nu fick jag kolla tillbaka till mitt gamla Diablo-speltest och se vad jag gav för betyg där, för grafiken är väldigt lik den som finns i det spelet. Man får tänka på att spelet är från 1997 och att det inte går att jämföra med dagens standard. Visst, grafiken är inte den bästa jag har sett, men jag tänker inte klaga på den heller. Det blir helt enkelt samma summa som jag gav Diablo.
Grafikbetyg: 9

~ Spelkänsla: Underbar. Så brukar jag säga, men spelkänslan är helt oslagbar. I början av spelet kan man känna sig lite uttråkad och förvirrad, men den känslan vara inte länge. Efter Junktown får man inte en lugn minut och underbart är det.
Spelkänslebetyg: 10

~ Ljud: Inget man lägger på minnet direkt. Musiken var ganska banal, men ljudeffekterna och röstskådespelarna var fantastiska. Där var särskilt en röst jag tyckte mig känna igen och när jag tittade upp vem som bidrog med rösten åt den karaktären så märkte jag att det var självaste Ron Perlman. Det är dock imponerande.
Ljudbetyg: 8

~ Hållbarhet: I första halvan av spelet kämpar man ständigt mot 150-dagarsgränsen för att hitta vattenchipet. Det är ganska jobbigt och begränsar en i sitt utforskande av olika platser. Efter att man har klarat det uppdraget finns det ingen sådan gräns. Man får röra sig vart man vill och vara borta (nästan) hur länge man vill. Detta gör hållbarheten väldigt hög.
Hållbarhetsbetyg: 9