Speltest av honda_94

Diablo II recension

Utvecklare: Blizzard Entertainment
Utgivare: Havas

Sann ondska är att behöva vänta alltför länge på spel av den här kalibern...

Ibland kan stor publicitet och höga förväntningar göra att spel och filmer inte alltid bedöms rättvist. Vi förväntar oss gärna mycket mer av en produkt som har dröjt extra länge. Om utvecklaren heter Blizzard Entertainment höjs kraven ytterligare några steg, men de brukar klara sig bra. Diablo II är som bekant uppföljaren till ett av de största actionbetonade rollspelen någonsin och det är svårt att med ord beskriva hur efterlängtat det är, men jag kan snabbt avslöja att Blizzard har lyckats infria alla löften.

Tiden går även när folk väntar på något gott. Att spel inte kommer ut i tid är knappast ovanligt numera. Konkurrensen i branschen är stenhård och utvecklarna kan räkna med att konkurrenterna ligger i startgroparna med liknande produkter. Jag har tagit fram ett nytt sätt att räkna ut spelens egentliga lanseringsdatum. För varje imponerande nyhet i produkten adderas ytterligare två månader på det kända datumet, mindre nyheter leder också till förseningar. Hur som helst är Diablo II här och det är förmodligen många stackare världen över som förlorar matlust, sömn och fruar på grund av detta spel.

Diablo berättade historien om hur mörkret hotade att förgöra folket i byn Tristam. De strider som pågått mellan godhet och ondska, ordning och kaos sedan tidernas begynnelse nådde slutligen skapelsen och drabbade människorna. Himlen och helvetets ständiga kamp om de dödligas själar tog nya vändningar. I ett försök att besegra helvetets makter tillverkade änglarna själsstenar, som skulle kunna hålla ondskan i styr. Samtidigt offrade tre djävlar stora delar av sina krafter för att få tillträde till skapelsen. Av dessa var Diablo den yngste och det var han som satte skräck i invånarna i Tristam.

Änglarna såg till att en mäktig order av magiker fick tillgång till själsstenarna. Mephisto, en av de tre djävlarna, var den förste som råkade ut för änglarnas nya vapen. Han blev bunden till en av stenarna som utan yttre påverkan skulle kunna bevara honom för evigt. Den andra djävulen Baal lyckades faktiskt göra mer motstånd och skadade själsstenen som skulle hålla honom spärrad. En av magikerna tvingades offra sin själ för begrava Baal. Diablo blev även han fångad i änglarnas grepp, men hans slughet gjorde att han kunde uppmana en människa att befria honom och ta sönder själsstenen. Historien fortsätter med Diablos försök att återfå sin sanna styrka på jorden. Han gömde sig i Tristam för att forma den splittrade stenen efter sina egna behov, men för att kunna bli riktigt mäktig skulle han behöva en stark människokropp att överta.

En ensam hjälte såg ett samhälle i spillror, fullt förskräckta människor som talade om mörkret. De levande hade mött den sanna ondskan och de som kom riktigt nära återvände aldrig. Hjälten beslutade sig för att leda in ljuset i tillvaron igen. Han lyckades ha ihjäl horder av Diablos underhuggare i katakomberna under Tristam. Den dödlige varelsen kunde efter många strider ta sig ända ner till ondskans gömställe för en sista konfrontation. Diablo visade sig vara en tuff motståndare men till slut kunde hjälten resa sig ur spillrorna som en sann vinnare. Han visste dock att det skulle krävas en själssten för att Diablo skulle förgöras och den splittrade stenen som fanns tillgänglig skulle inte kunna hålla djävulen länge. Hjälten offrade sig för mänskligheten genom att fjättra Diablo i sitt eget sinne. Han antog att hans rena själ skulle segra över djävulen...

En tid senare sprids ryktena om vandraren, en blek man som reser till fots i världen. Han släpar sig fram i väder och oväder fast besluten att nå sitt mål. De som mött honom har fått bevittna obeskrivliga skeenden. Vandraren ser ut som en svårt sjuk och härdad man, som kämpar mot inre krafter. Där han drar fram möts människorna av vidriga varelser som dyker upp från tomma intet.

När spelet drar igång är det dags att välja karaktär. De tre som fanns i föregångaren är borta men har ersatts av mer genomtänkta motsvarigheter (Se rutorna om de fem klasserna). Diablo II bygger vidare på tanken att ensam möta ondskan. Spelaren kan visserligen skaffa hjälp på ett eller annat sätt, men inte som i vanliga rollspel. De som har testat Diablo kommer att känna sig hemma genast. Gränssnittet använder originalets välgjorda system och lägger till ytterligare funktioner. Bilderna från spelet visar exempelvis att status för hälsa och magisk energi (mana) fortfarande visas i två glasbehållare. Styrningen är också lika enkel som tidigare. Spelarens karaktär styrs med enkla klick för att gå eller springa. Om en fiende finns under markören kan vänster och höger musknapp användas för två olika sorters attacker. De olika attackmönstren kan aktiveras genom tangenter som spelaren själv väljer. Mycket smidigare än så här kan det knappast bli. Därmed behövs det ingen direkt träning att komma igång.

Handlingen är indelad i fyra olika akter som beskriver den nye hjältens kamp mot ondskan, samtidigt som mer och mer av bakgrundshistorien avslöjas. Den underlige vandraren visar sig givetvis vara den härjade hjälten från det första spelet. Hans själ håller på att förtäras i kampen mot Diablo och för varje dag som går, försvinner godheten ur hans sinne mer och mer. Diablo lyckas till slut ta över kroppen som är perfekt för hans syfte, en kropp som faktiskt lyckades ta sig genom en hel armé av monster. Diablo håller en ganska låg profil då han i mänsklig skepnad tar sig genom de dödligas rike. Hans mål är att befria sina äldre bröder från själsstenarna och detta är minst sagt dåligt för människorna. Magikerna pratar om att de tre djävlarna tillsammans blir odödliga.

Blizzard har som vanligt lagt ner oerhörda resurser på handlingen. I skrivande stund har jag en liten ängel på min högra axel som ideligen talar om för mig att tiga är guld. Den lille krabaten varnar mig för att avslöja för mycket kan jämföras med att berätta fotbollsresultat för någon som har bandat en match, fast värre. Men jag vill ju så gärna berätta vad som sker senare i spelet och djävulen på min vänstra sida är så övertygande. Nej, jag tror att jag behåller det bästa för mig själv.

De fyra akterna är vardera ungefär lika stora som det första spelet. Varje akt har ett eget tema med musik, grafik, miljöer och atmosfär. Spelaren börjar vid ett provisoriskt uppsatt försvar mot zombies och onda krigare. En samling kvinnor och män tvingas ligga lågt ett tag tack vare Andariel, en ond varelse som har lyckats få med sig en hel order av krigarkvinnor på sin sida. Andariel försöker imponera på Diablo för att få en del av kakan om han tar makten. Det står klart att spelaren måste ge sig ut på en del äventyr för att vägarna ska bli säkra igen. En magiker berättar historien om vandraren och därför måste hjälten spåra Baals viloplats. I akt två börjar den riktiga kampen och jag kan avslöja att Diablo hittar sin äldre broder, men jag vägrar att knysta något om vem hjälten får möta i slutet och vad som väntar i de sista akterna.

Bland de stora ändringar som har skett finns ett förbättrat system för erfarenhet och färdigheter. Precis som vanligt får spelaren erfarenhetspoäng för varje fiende som förgörs. Poängen leder till att karaktären stiger i graderna och att poäng kan läggas på exempelvis styrka och uthållighet. För varje ny grad får spelaren dessutom en ny färdighet som kan väljas ur flera träd. En färdighet kan dessutom tränas upp i flera steg, samtidigt som vissa av dem är låsta tills karaktären når en viss grad. En barbar kan exempelvis få färdigheter som leder till att han kan hoppa över sina motståndare och hugga ihjäl dem när han landar. Necromancern kan ta fram monster, Paladinen får nya auror osv.

I varje akt börjar spelaren i en stad eller ett samhälle. Precis som i det första spelet går det att byta till sig nya prylar hos köpmännen, men den här gången är systemet förbättrat. De personer som befolkar städerna är mer interaktiva och dessutom finns det fler av dem. Eftersom detta är ett actionbetonat rollspel kan dialogerna beskrivas som monologer. I varje stad får spelaren ett ställe att lägga sina överflödiga saker och pengar, något som borde ha utvecklats lite mer. Det är rysligt svårt att få plats med allt vilket för mig in på ett av de få områden jag skulle vilja se förbättringar på. Karaktärens inventarie är på tok för begränsat och otympligt. Det känns så gammalmodigt att behöva möblera om flaskor och mindre prylar för att ett nytt objekt tar några extra rutor. Allt hade blivit mycket smidigare om föremålen kunde roteras för att passa in i de öppna luckorna.

De vapen som finns att köpa är riktigt häftiga. Här finns allt från mäktiga pilbågar till kastyxor. De som gillar stora feta vapen som verkligen ser ut att frammana smärta ska satsa på barbaren. Jag kom på mig själv att sitta och skratta frenetiskt framåt slutet i den andra akten när min barbar hade råd med en gigantisk hammare. Givetvis finns det även lika häftiga rustningar och magiska prylar för de som har valt andra karaktärer. Det finns många olika varianter av föremålen och vissa av dem kan förbättras med magi. Detta är verkligen en av spelets styrkor.

Jag kan givetvis inte låta bli att berätta lite om spelets monster. Blizzard har jobbat hårt med varierande motståndare som passar in i de olika akterna. I det första kapitlet finns det oerhört många zombies och skelett, två monster som måste vara med för att ett rollspel ska kännas bra. Den andra akten får ett trevligt och ljust ökentema. Här stöter spelaren på vidriga gamliknande fåglar, mumifierade zombies och stora håriga bestar. Bland mina favoritmonster finns små äckliga krabater som leds av en shaman. När en av de mindre mäktiga varelserna åker på stryk, kan shamanen ge honom nya krafter. Här visar spelet upp prov på välutvecklad AI. Spelarens mål är ju givetvis att ha ihjäl shamanen allra först så att denne inte kan återuppliva sina fallna kamrater, men de små är snabba och försöker hela tiden omringa hjälten. Samtidigt ser shamanen till att grilla hjälten med eldbollar. Om ledaren stryker med blir de mindre varelserna fega och kör med mindre offensiva attacker.

Det absolut bästa med hela spelet är färdigheterna jag nämnde tidigare. Jag kan avslöja att jag tycker bäst om barbaren som karaktär, på grund av hans råstyrka och att han klarar sig bra mot flera fiender samtidigt. Dessutom har han några av de grymmaste attacker jag har sett på länge. Han kan nämligen använda två vapen samtidigt och snabbt går det. Tänk dig en krigare på två meter som har en stor yxa i ena handen och en morgonstjärna i den andra. Tvåhandsattacken är smidig om fienden omringar barbaren. Bland hans mer avancerade anfallsformer finns även en snabb virvelvindsattack, som låter honom snurra sig igenom fienden. De andra karaktärerna har liknande attacker som är minst lika imponerande.

Grafiskt är spelet kanske inte något direkt imponerande och i början är det svårt att uppskatta det som syns på skärmen, men grafiken växer och till slut känns det som om den inte kunde bli bättre än så här. Jag har dock vissa synpunkter. Spelets grafik kan bara visas i 640x480 vilket är en mycket låg upplösning. Därmed blir bilden grynig och det är lätt att se varje enskild pixel på vissa ställen. Visserligen leder detta till lägre systemkrav men varför ta bort möjligheten att få bättre grafik? De som äger vassare maskiner kommer inte att kunna utnyttja dem till fullo här. Lyckligtvis kan spelmotorn utnyttja 3D-kort för effekter och annat vilket är trevligt. Vad gäller designen på miljöerna finns det verkligen inget att klaga på. Eftersom de fyra akterna bjuder på olika teman blir det heller aldrig tråkigt.

Ljudet håller också en hög standard med trevliga stål-mot-stål-effekter och kusliga bakgrundsljud. Rösterna är riktigt välgjorda och här har Blizzard lekt ordentligt med filmreferenser. En zombie i första akten ger i från sig den klassiska repliken: "Brains!". Ett annat exempel är ett par monster som skriker: "We live again!". Musiken är som väntat stämningsfull med härliga körer och växande teman. Det kanske känns som en begränsning att musiken inte är dynamisk, men det är nog snarare tvärtom. Eftersom spelaren ständigt stöter på fiender skulle musiken bara kännas konstig.

Något som verkligen saknades i originalet var ett system för att hindra fuskare i multiplay. Här har Blizzard tydligen hittat en smidig lösning, som förhoppningsvis kan hålla borta de vidriga kräk som inte vet vad fair play betyder. Multiplay fungerar mycket bra och det är enkelt att ge sig i kast med äventyr över Battle.net. Denna gång kan åtta spelare dra ut på äventyr tillsammans, vilket känns mycket bättre. Blizzard valde bort funktioner för de som ville skapa gillen på nätet. Detta för att spelet inte skulle bli försenat ytterligare. Även om det skulle vara en häftig funktion känns det viktigare att Diablo II når butikshyllorna snabbare.

Blizzard lade ner mycket tid på att testa Diablo II internt. Vidare lät de ivriga fans ge sig på spelet för att reda ut de stora buggarna och innan lanseringen har produkten testats hårt för att se till att allt fungerar på Battle.net. Resultatet av detta är att spelet har blivit försenat men fördelarna väger upp nackdelarna. Balansen i spelet är helt enkelt suverän. Alla karaktärer har styrkor och svagheter, men det blir aldrig för svårt att hitta alternativa sätt att besegra sina motståndare. De som spelade föregångarna kommer kanske ihåg hur svårt det var att spela som magiker. Allt testande har också gjort att spelet är stabilt. Under testets gång fick jag inte se någon krasch eller något annat mystiskt. Med andra ord är detta inte en produkt som kräver fem eller tio patchar för att fungera.

Ett av mina favorituttryck är "Att lära sig av sina misstag". Visst känns det befriande att leva med vetskapen om att alla gör misstag någon gång i livet. Det är ju mänskligt att fela, men om det tillhör definitionen av en människa måste jag tyvärr avslöja att samtliga speldesigners på Blizzard är omänskliga. Deras titlar säljer otroligt bra och det är oftast riktigt svårt att hitta några defekter någonstans i spelen. Jag försökte verkligen kasta mig över Diablo II för att reda ut alla feta buggar som antogs gömma sig under skalet, men jag blev besegrad. Den enda riktiga "felaktighet" jag stötte på under testet var begränsningen i grafikupplösningen, men det är förlåtligt. Jag skulle egentligen kunna vara riktigt hård mot Blizzard av andra anledningar. Diablo II är inte speciellt revolutionerande. Det är ju fortfarande samma lättsamma actionrollspel fast i ett betydligt snyggare skal. Å andra sidan är detta ett av årets mest imponerande titlar, med en suverän handling och en härlig spelkänsla som ingen har lyckats kopiera ännu. Fansen lär inte bli besvikna och nya spelare kommer förstå varför Blizzard får den uppmärksamhet de får.

Det är svårt att sätta fingret exakt på vad det är som gör att Diablo II är så roligt att spela. Under testets gång kom jag på mig själv med att göra allt för att inte slita mig från skärmen. Maten kom i andra hand, men jag hade tur med toaletten då den ligger i närheten. Det är förmodligen spelets enkelhet och det faktum att karaktärerna kan utvecklas åt olika håll som är mest spännande. Mängden vapen, magiska föremål, fiender och kartornas storlek hjälper också till att fängsla spelaren vid datorn. Blizzard har alltså lyckats riktigt bra igen.

copyright honda_94.....