Välkommen Gäst! Logga in eller registrera ett konto.

Logga in











Sonic and the Black Knight

Nintendo Wii
Sonic and the Black Knight
  • Genre
    Äventyr
  • Releasedatum
    13 mars 2009
  • Utvecklare
    Sonic Team
  • Antal ägare
    13
  • Utvald recension
    -
  • Köp spelet!

Spelbetyg

Snittbetyg
Recensioner
8.7 8.5

Speltest av repli

Inskickad av repli den 18/04 -09 20:32

Handling / story / vad man gör i spelet
Hey all! Sonic är här igen! Vad har han att erbjuda den här gången? Jo, ett pratande svärd, ett gäng med riddare och ett par chili dogs. Kommer Sonic visa Link och Ike hur man gör det perfekta svärdspelet eller kommer det att sluta med att alla skrattar åt den stackars igelkotten? Ja, det ska vi ta reda på nu!

Spelet börjar med att Sonic blir kallad in i gamle Kung Arthurs värld av Merlina, Merlins brorsdotter. Hon är jagad av Kung Arthur själv fast i det här spelet kallas han också för The Black Knight. Som Black Knight i Fire Emblem? Ja, och han är otroligt lik våran käre gamle riddarskurk därifrån. Vem vet? Kanske är det han som hälsar på…
I Sonic and the Black Knight har Kung Arthur blivit ond och han terroriserar kungariket. Det är upp till Sonic att göra något åt saken. Då är det dags att börja spela!

I spelet så springer man genom banor baserade på det medeltida England. Man springer genom makalösa skogar, slott, grottor och slätter. Alltihopa är actionspeckat med Sonics pratande svärd Caliburn. Sonic slåss med Caliburn och susar genom fienderna medans han springer. Han har kvar sin homing attack som faktiskt är den snyggaste homing attacken jag någonsin sett, men den är i stort sett värdelös. Fast man kan ta till den som hjälp i kombos m.m. Det är just så de vanliga banorna utspelar sig. Slasha fiender och spring! Det gäller att se till att ha tillräckligt med ringar för annars är man död. En ny sak man kan använda är soul surge. Det är en special sak som gör så tiden går i slow motion och man dödar fiender med ett enkelt slag utan motstånd. Är inga fiender ivägen så rusar Sonic fram i hissnande fart.

I tidigare Sonicspel så har det gällt att man ska komma i mål så snabbt som möjligt. Nu ska man också samla poäng vilket man får om man slåss mycket och gör bra saker. Ju mer poäng, ju högre rank.
Bredvid de vanliga spring till mål och samla poäng banorna så finns det sidouppdrag där man gör saker som att ge ringar (vilket nu är i små faries istället) till små kortväxta eskimåliknande människor. Mer saker man gör är att lära sig nya moves, döda så här många fiender på rad eller som man senare i spelet får göra, samla vanliga ringar, göra homing attack på robotar och en massa klassiska saker. Detta är väldigt härligt.

Självklart så kommer det bossfighter. Man får fightas mot riddarna runt runda bordet som har i uppgift att leta reda på och döda Sonic. Men det är inte de vanliga människoriddarna som finns originalet. Som vanligt gör Sonic sin egen twist på det hela och ersätter dessa med Knuckles (som ska föreställa sir Gawain), Shadow (sir Lancelot) och Blaze (sir Percival) i rustningar. I dessa bossfighter behövs speciella taktiker och det gäller att göra på rätt sätt. Men på de första som är sir Lancelot och sir Gawain så är det hur lätt som helst. Men vill man ha 5 stjärnor gäller det att man börjar tänka lite.
Det är inte bara Shadow och gänget som leker maskerad. Amy, Tails, Jet och Silver är några fler av Sonics gamla kompisar som dyker upp. Tails är Black Smith och smider vapen och uppgraderingar som man får och köper under spelets gång. Amy är Lady of the lake. Men Jet och Silver finns tyvärr bara i ett multiplayerläge där Jet är sir Lamorak och Silver sir Galahad.
När man kommit ungefär halvvägs i spelet kan man spela som Shadow, Blaze och Knuckles. Alla har helt olika sätt att slåss på och det ger stor variation.

Det finns ett multiplayerläge där man slåss med upp till 3 kompisar i en liten arena med kameran snett uppifrån. Karaktärerna går långsamt omkring och ska slå varandra. Det här räcker inte länge. Det finns inte mycket roligt och det är helt enkelt uselt. Men har man ett par roliga kompisar så är det alltid kul att testa någon gång och man kan faktiskt få en riktigt rolig stund. Sen om man tröttnar på att bara slåss så kan man byta ut sättet till att leka kull på arenan eller något annat vilket kan bli lite skoj.

Spelet har också online. Man kan försöka slå rekord och hamna på rankinglistor. Jag är faktiskt fjärde bäst i världen på en bana. HAPPY!!! heter jag. Så alltså är det inte helt omöjligt att hamna i topp 10 och synas över hela världen. Tyvärr är det bara ett antal utvalda banor så man kan inte spela alla banor online.
Förutom rankinglistor så kan man byta föremål med kompisar för att bygga nya svärd hos Black Smith. Detta är inte så särskilt och det används knappt.

När man spelar spelet samlar man ihop massa extramaterial som man kan kolla på i galleriet. Det är allt från bilder från fans, cutscenes, musik och fakta från den gamla kung Arthur historien och om Sonickaraktärerna. Det är ganska intressant faktiskt, galleriet.

Vad jag tycker om spelet
Till att börja med så ska jag säga det som gör spelet lite speciellt bland Wii titlarna. Sonic and the Black Knight har en extremt snygg grafik. Det är det snyggaste jag sett på Wii hittills. Det är på samma nivå som Super Mario Galaxy, men vad som gör att jag gillar grafiken i Black Knight bättre är att den är extremt detaljerad. Minsta lilla sten är finslipad. Allt är så snyggt när man springer förbi det i hög fart. Flera gånger har det hänt att jag stannat upp mitt i en bana bara för att beundra den vackra utsikten över Englands gröna släkter eller de vulkaniska bergen. Fienderna kommer och dödar mig men jag får njuta av riktigt härlig Wii grafik. Det är värt det. Tyvärr är ju England ett ganska trist ställe. Mycket skog som är svår att få bra grafik på och mycket enformighet. Men även om det kan se enformigt och trist ut i längden så är grafiken helt fantastisk! Introt är också som i de flesta Sonicspel otroligt snyggt och det helt enkelt glänser om det. Jag tycker det är lite synd att man inte får njuta till fullo av detta för de vanliga cutscenerna är i bokform och alltså målade. De är väldigt fina, men de är inte alls lika bra som introt och resten av de extremt snygga småfilmerna.

Så, det var grafiken det. Då ska vi gå vidare till det viktigaste av allt! Gameplayet! Sonic and the black knight är en uppföljare till Sonic and the secret rings och är alltså en del i Storybookserien med Sonicspel. I Secret rings så sprang man ”på räls”. Sonic sprang av sig själv. Ja, egentligen har jag inte spelat det, men jag vet hur det funkade. Nu så har man nästan full kontroll över Sonic. Man skakar Wii remoten för att använda svärdet. Man hoppar med A och trycker på A igen för att göra homing attack. Man rör Sonic med Nunchucken så man slipper styra honom som en bil som i Secret rings. Skölden är på Z. Med B använder man Soul surge. Kontrollerna är ganska enkla. Man kan inte vända om och springa överallt som i Sonicspelet precis innan Sonic Unleashed. Istället backar man och backar bakåt vilket funkar ganska bra. Jag tycker kontrollerna funkar riktigt bra, men inte alltid. Man har ingen aning om vart man går när man går bakåt. Man hamnar lätt i ett bottenlöst hål. Detta är inget större problem men det finns där. Sonics svärd är förfärligt när man går på marken. Det är väldigt oresponsivt och man skakar som en galning helt i onödan. Går man omkring på marken så blir spelet en plåga. Men Sonic har hittat en lösning på detta. Han tänkte lite extra! Om man inte kan slåss på marken så kan man slåss i luften. Där kommer fienderna inte åt en. Detta funkar faktiskt riktigt bra. Med hjälp av homing attacken kan man göra en komboattack som gör att Sonic bara flyger genom fienderna med svärdet på ett riktigt coolt sätt. Sonic är fruktansvärt dålig på marken, men en riktig hjälte i luften. Så det är sättet att bli av med de jobbiga svärdkontrollerna.

De andra karaktärerna har dock inte samma förmåga som Sonic (förutom Shadow som kan en lite sämre version). De måste gå på marken och slåss. Det funkar faktiskt bättre än när Sonic går på marken, men det är inte samma sak som Sonics komboattack. Alltså hamnar de andra efter. De kan inte heller uppgradera sin snabbhet och en massa andra grejer som Sonic kan. Det enda de får är nya svärd. Detta är ganska synd. Sonic är nästan alltid det bästa valet. Men det är ändå kul med de andra som omväxling.

Det här med uppgraderingarna är bland det bästa i spelet. För att uppgradera Sonic behövs ”followers” som man får när man spelat en bana. När man fått ett visst antal followers så går Sonic till nästa nivå. Det finns olika stilar att spela på. Man kan spela med mer styrka i svärdet, med mer snabbhet eller med ett balanserat spelsätt. När man valt en så uppgraderar man efter den. Den snabba stilen är helt klart bäst. Sonic kan komma upp till makalöasa hastigheter när han är fullt uppgraderad. Själv har jag bara 15000/25000 followers när jag skriver det här. Och det är väldigt mycket. Det tog mig en månad att få så mycket och det var slitsamt. Men det var det värt eftersom det blir en skillnad. Alltså kan man hålla på med followers under en lång tid och det ökar hållbarheten dramatiskt.

Det finns ännu en sak som irriterar mig otroligt mycket. I Sonic Unleashed kunde man gå omkring överallt till alla kanter och hörn. Nu så springer man i banorna, men kan inte gå överallt. Man kan gå lite åt höger, lite åt vänster och såklart framåt. Men man kan inte gå överallt. Det är otroligt jobbigt. Världen är så vacker och fin att man vill utforska den, men nej, det får man inte. Man måste bara springa fram och kan gå lite åt sidorna. Det går inte att utforska och ta någon annan väg. Alltså är också de alternativa vägarna borta! All brist på frihet är otroligt jobbigt!

Ett annat problem jag haft är 2Dn. I spelet förekommer det 2D här och var. Det här är bland den uslaste 2Dn jag varit med om. Att gå bakåt är hur jobbigt som helst! I 2D ska man kunna vända om och gå tillbaka, men nu blir man tvungen att på ett frustrerande sett hoppa bakåt. 2Dn kan vara skön ibland och är en snygg och bra omväxling, men ibland så är det bara väldigt dåligt gjort!

Nu ska vi gå vidare till vad jag tycker om storyn. Storyn var helt kort. Den var jättebra och spännande, men det tog mig bara 3-4 timmar att klara den. Va!? Det är ju inte rättvist! När man har en jättebra story med allt det här med Kung Arthur och sånt, och så är den kort! Nej, det är inte rättvist. Eftersom det finns massor med extrauppdrag efter så är det inga problem för hållbarheten, men det förstör mycket av upplevelsen med spelet. Den korta storyn är ett stort minus för spelet.

Banorna har inte heller något större djup vilket jag tycker är synd. Det finns allt som behövs, med drakar och spännande saker, men det känns som Sonic bara rusar förbi det och inte bryr sig ett dugg om det. T. ex. så nämner de ett stort träd som är en viktig symbol i Deep Forest. Då tänker man. Aha! Nu kommer det något spännande. Tänk om vi ska gå på upptäcktsfärd in i trädet! Men istället så glömmer Sonic bort det helt och åker vidare med sin Häst och vagn. Det är synd att banorna är bara något man rusar igenom och inte något som man får uppleva så mycket av. Både det här med banorna och den korta storyn är något som gör att spelet kan kännas inte helt färdigt.

Det finns flera moment under banorna vilket kan bli riktigt jobbigt. Som att åka häst vagn vilket jag nämnde alldeles nyss. Allt man gör är att åka på en vagn som saktar ner hela banan och det är så tråkigt. Det är så enkelt att man bara behöver skaka och skaka och skaka. Vad är det här!? Vem vill göra något sådant? Nej, om man skulle ha det så borde det finnas någon svårighetsgrad i det. Det förekommer även i båtar där det är snäppet svårare, men ändå ganska tråkigt.
En sak som man kan störa sig på är att man på vissa banor ska ge ringar till stadsfolk. Det saktar ner spelet en hel del och för att kunna ge ringar så måste man göra ett busenkelt minispel med att man ska trycka på knappar. Det är en aning jobbigt, men eftersom dessa små eskimåer är så gulliga så förlåter man de och om de driver en till galenskap så är det bara att döda dem, fast då får man minuspoäng.
Under banorna så kan eskimåer stå och vinka till en. Det är bara gulligt banorna blir fyllda med glädje. Man kan se stora som små eskimåer. På ett ställe kan man se en mamma som går på rad med sina ungar precis som en ankfamilj. Bara allt för charmigt. Problemet är att man lätt råkar hugg ihjäl någon och då får man minuspoäng och har inte alls någon chans att få de där 5 stjärnorna. Caliburn skriker: SONIC! Genom Wii remoten och du skriker: Neeeeej!

Spelets ljud och musik är bara helt enkelt fantastiskt. Musiken är gammal medeltida vacker musik till hårdrock och mycket är även korsningar mellan båda två och det passar väldigt bra in på banorna. Musiken är helt fantastisk. Och till skillnad från Secret rings så slipper man de jobbiga sångerna och det är vanlig bra banmusik istället. Jovisst finns de riktigt bra sångerna kvar, men nu är de vid mer stora tillfällen som sista bossen och sådant.

En sak som har irriterat mig är att inte all musik i spelet finns i galleriet. Det är bara några utvalda. Varför!? Ingen aning, det bara verkar bortglömt och slarvigt.
Karaktärernas röster är riktigt bra. Många har klagat på dem tidigare, men nu är det riktigt bra. De nya karaktärerna har den där härliga engelska dialekten vilket är riktigt bra.

Kan man inte engelska så kan man byta till japanska som är också riktigt bra. De engelska dialekterna är borta, men man får en massa kung fu ljud här och där och det är bara riktigt roligt. Speciellt black knight som försöker vara som en gammal samuraj. Riktig skojigt!

Wii remotens ljud är något jag verkligen gillar och det är inte alls bortglömt i det här spelet. Det är inte en massa irriterande svärdskling när man slår med svärdet, utan istället så skriker Caliburn: Well done! När man har gjort något bra. Riktigt kul och det kan komma andra ljud ibland också.

Som man tydligt kan se så är det mycket småproblem i spelet och det skulle ha behövs mer av story m.m. Men annars funkar resten ganska så fantastiskt.

Betyg till spelet
Grafik: Grafiken är strålande och i klass med de bästa grafikerna på Wii! Introt är helt enkelt underbart och det som sänker det hela lite är de ritade cutscenerna. 9/10

Spelkänska: Spelkänslan är riktigt bra när man slår ner fienderna i hög fart. Men jag skulle nog föredra att bara springa. När man ser Sonic som högst uppgraderad vill man helst bara springa förbi alla, men då missar man poäng. Kontrollerna funkar bra, men på marken så är man alldeles för sårbar. Det värsta är bristen på frihet. Man kan inte utforska eller välja andra vägar alls även om det finns plats för det. 8/10

Ljud: Ljudet är helt fantastiskt. Musiken är äkta medeltida fast med en modern twist. Rösterna är riktigt bra. Men det behövs mer för att det ska bli en tia och det verkar finnas lite lathet i galleriets musik. 9/10

Hållbarhet:Spelet håller länge med alla followers som man uppgraderar med och med de över 30 st svärden man kan bygga! Det finns även rankinglistor på hur bra man är på olika banor. Tyvärr är det inte helt perfekt med listorna. Och det är den korta storyn och bristen på djup som sjunker det hela till en 8/10.

Slutsats: Nå? Rekommenderar jag spelet? Ja, det gör jag absolut. Det är ett riktigt bra spel och det är inget man blir besviken på om man gillar att skaka loss med wii remoten. Men är man helt enkelt fast besluten att hata alla Sonicspel så får man nog vänta lite till. Spelet är inte heller ett måste till alla Wiiägare. Men om man funderar på att köpa det så säger jag: Gör det!

Så, lyckades Sonic visa Link och Ike vad han går för? Ja, delvis, men Fire emblem och Zeldaspelen kommer nog alltid ligga i topp på fantasylistan. Åtminstone Zelda i alla fall. Sonic gjorde ett bra jobb, men inte sitt bästa.

Totalbetyg: 8.5 Ljud: 9 Grafik: 9 Hållbarhet: 8 Spelkänsla: 8