Speltest av Fuska-nu

• Tales of Symphonia •


Jag behöver inte förklara mig särskilt ingående med tanke på att det verkligen är vinterns bästa rollspel jag sitter med i händerna, det bara är så. Punkt slut! Med kanske de häftigaste karaktärer någonsin i ”cel-shadingstil”, städer och byar av oförglömlig standard, ett stridssystem vi förut skådat samt en historia lika pådriven som en jagande leopard i hälarna, som kunde inte passa bättre, och det bevisar ”Namco Tales Studio” fullt ut!
Jag ska inte hylla Tales of Symphonia bara för att det råkar vara mig lika bra som min egen mus, utan det är min åsikt som är helt rätt och det tror jag att många instämmer om också! Storyn kanske inte är så vanlig i början som den kunde ha varit, men det beror helt på att man inte fattar ett skvatt av vad som försiggår heller. Somliga påstår att det bara är genans att hela gänget drar åstad så snabbt, men jag kan inte mer än, efter att ha fullbordat äventyret på de samma och återigen vänder upp och ner på jorden för att hitta allt jag ville ha under mitt första ”riktiga” äventyr, att insistera. Historien utspelar sig i en värld vid namn ”Sylvarant” vars folk lider av en organisation med namnet Desians, där människorna förs till koncentrationsläger och blir styrda med järnhand under stränga villkor. ”Iselia” råkar vara den by där Colette och resten av gänget kommer ifrån, och självaste översten har ett avtal med närmsta läger för att skydda byns säkerhet och därmed inte offra ännu fler oskyldiga människor till tortyren. Under äventyrets gång kommer man att bekanta sig med mängder av städer, tillflyktsorter, små pilgrimsläger och mindre offentliga platser. Dessutom finns det ännu fler organisationer att döma under epokens gång väldigt kontroversiellt. Som om gruppen skulle motstå att låta människoliv gå till spillo?

Tales of Symphonia består utav två existerande världar som är beroende av varandra. När en värld blomstrar lever den andra under konstant förtryck av ondska och illdåd. De två världarna är beroende av ”mana”, vilken är källan till liv, och just nu råkar Sylvarant vara den värld som läget står sämst till. Folk lider, landet kryllar av ont väsen och dessutom gör ”Desian-gruppen” det inte bättre för människorna. För att rädda folket och skapa Sylvarant till en fredlig värld där all kan leva i frid bortom all korruption måste ”en utvald” regenerera världen. Detta för att återställa manahalten. Men invånarna i Sylvarant begriper i princip ingenting av vad som ”verkligen” menas med regeneration och så vidare. Dock väljs en person ut för detta uppdrag vilken går under namnet ”The Chosen” eller ”Den utvalda” på svenska, såklart. ”Colette”, som är en helt vanlig tjej under sin uppfostran, har till slut fyllt 16 år då hennes liv förändras. Det börjar bli dags för att regenerera världen. Vad som komma skall under de följande 24 timmarna är lika med förtryck, svek och hämndlystenhet.
Colette, Lloyd, Genis, Raine och Kratos (som är gänget) sätter så fort som möjligt av och lämnar allting som det förfaller vara. Och därmed börjar deras resa för att regenerera världen, och ”Namco” har kvalitativt använt sig av hela två skivor för att markera spelets omfång av spelande timmar. Förvånad? Klart att årets äventyr måste hålla länge, det gynnar ju både dig och mig!

Colette Brunel må vara spelets huvudperson, men Lloyd Irving, 19 år, blir den första personen man manövrerar från första början, både i strider och ute på ”vischan”! En kille med starkt självförtroende och en allvarlig attityd går alltid hem hos spelare som ett förstahandsval, Colette till trots. Vi får heller inte glömma ”Kratos Aurion” som är en riktig tuffing (han säger dock inte mer än vad som behövs ) med rött hår och blålila dräkt och ett väldigt dolt självförtroende att just vara det ”bästa”! Detta retar sig dock Lloyd på, men vem vet hur det hela slutar? Sedan har vi tolvårige ”halvalven” Genis Sage och den äldre Raine Sage (de har dock inget gemensamt i och med efternamnen =D ). Raine har varit Lloyd’s, Genis’ och Colette’s lärare i hela 6 år och hon är starkt intresserad av historia. Kratos Aurion menar att han är en legosoldat som kommit för att skydda den utvalde under sin resa för att rädda världen.
Kratos är väldigt begränsad med innehållet i vad han säger. Lloyd märker till och från att Kratos säger saker som inte hör till detta, enligt honom, saker som är topp-hemliga. Detta markerar inte bara Lloyd’s tankar vilken typ av person han är, utan också att han har varit med om ett och annat genom åren. Den som lever får se, och den som spelar får då svar på alla mytomspunna gåtorna!

• Fight, fight, Lloyd! •

Tales of Symphonia innefattar nog ett av de bästa stridssystemen ett rollspel någonsin har haft. Det kanske var väldigt subjektivt sagt, men jag menar verkligen det. Random encounters och realtidsstrider kan plötsligt fara åt fanders medan jag stannar kvar och strider med Lloyd, Colette, Kratos, Genis och Raine i upplopp som i princip är avgjutna från beat ’em-up-spel.
Det bygger på ett perspektiv ur 2d-synvinkel precis som i ett modernt ”fightingspel” (som är ganska populärt) Mina fyra karaktärer jag har valt ut att strida har alla olika förmågor och svagheter liksom allt ont. Lloyd är en skicklig svärdsfäktande pojke som fungerar som en aggressiv mur som dräper hysteriskt i både attacker och kombinationer som kan vara väldigt långa! Bakom fyller mina magistyrkor upp medan jag brukar använda den sista platsen till någon som kan hjälpa mig i täten. Det hänger knappt på någon strategi över huvud taget =D, utan mest fingertoppkänsla och fighting-rytm.
Allt sker naturligtvis i realtid när striderna sätts igång på en yta ungefär lika stor som en fighting-arena i Soul Calibur 2 (som jag också har skrivit en recension om). Det är bara att successivt slå sig fram genom allt stoppande hinder och parera de värsta nitarna. Som hjälpmedel har man allt möjligt gods att använda sig av i striderna. Det gamla vanliga helt enkelt –”lifebottles”och magidrycker i olika stora doser samt specialföremål som kan höja attackstyrka etc. Vi har sett det förr men vi har aldrig sett det i ”Tales of Symphonia”. Mitt i all iver och dramatik under en bosstrid gräver man sig fram i menyn och pustar ut en aning, skänker den sårade karaktärerna en potion flaska helande dryck och striden kan fortsätta. Dock är det här spelet korresponderar i jämförelse med ”äkta” fightinglirande. Dels har vi ju den magiska fronten, som är klassisk för rollspel. För det andra så är motståndarna fler och ens eget team utgör hela fyra själar. Dessutom har man friheten att växla karaktär i strider och ett ge order till de datorstyrda medspelarna. Det finns även ett koordinerat system med en mätare som fylls på lite efter varje träff man får in på fienden. När den blir full kan man utföra en så kallad gemensam attack där alla karaktärer medverkar med sin egen specialitet. I underlägen under bosstrider känns det mer än välkommet att knocka ned motståndaren till marken och utan gränser bomba på med allt vad smärta innebär. Systemet är mer än genuint och är ett av spelets starkaste kort alla gånger. Det känns som att jag har flera spel i ett paket i Tales of Symphonia; ett vanligt rollspel, ett beat ’em up-spel samt en hög med sidouppdrag och även ett väldigt långvarigt äventyr. ”Namco” har visserligen överdrivet med 80 timmars gameplay, men räkna med 40-50 åtminstone samt en dos utfyllnad med sidouppdrag och utforskning när tiden än inne.

• Varför, Namco? •

(Negativa saker)

Tales of Symphonia siktar mot yttre världsrymden men når inte riktigt hela vägen fram. Det beror på ett par aspekter som tyvärr gör spelet en aning ointressant, och det är så himla synd.
Tales of Symphonia såg ju ut att uppfylla titeln som årets bästa spel i Namcos hype, alla dessa trailers och underbara dumpar. Jag klandrar inte Namcos Tales-division, men jag blir så ledsen när ett rollspel nästan når perfektion och inte riktigt infriar alla ens förväntningar.

Nåväl, till att börja med har vi miljöerna. Vi har ju alla traskat omkring i undersköna landskap i föregående spel av denna sort och bara stått med gapande mun och inte trott det blekaste av det man faktiskt bevittnade. The Legend of Zelda: Ocarina of Timesyftar jag dels på, trots att det är uppbyggt av ett realtidssystem eftersom det tillhör äventyrsgenren. Tales of Symphonia’s värld är vacker, men väl ute på fälten känns det nästan som att iaktta en soptipp vars hög successivt växer med timmarna. Tales of Symphonia är helt det motsatta; här betyder fälten en bit in i spelet lika med katastrof. Det är så himla synd, eftersom detta inte alls oroade mig under produktionen. Visst, fälten är gröna och fina och likar verkigen gräs och designade med lövverk och höga berg, men ändå återstår bara kala, vidsträckta gröna slätter som upprepas om och om igen =(! Överallt! Jag trodde att jag hade sett nog av nästan blänkande fält när jag blev introducerad i en ny värld, men nej då. Redan efter tio minuter befann jag mig på samma slätt än en gång. Ja, samma, för jag menar verkligen det när de i princip är identiska med varandra. Tales of Symhonia skulle kunna kallas ”De tre objektens värld” av fälten, skogarna och bergen. Alla dessa objekt befinner sig varthän man reser vilket resulterar i väldigt intetsägande moment. Jag har alla tider älskat fält och stora arealer just därför att de ger mig känslan av frihet och välbehag, men Tales of Symphonia gav mig nyss en kniv i ryggraden! Under de två veckorna jag spelade var jag för första gången i mitt liv trött på slätter (bortsett från Holy Magic Century, förstås). Så får det absolut inte vara. Med en detaljerad och intressant värld hade Tales of Symphonia legat på topp och slagit ut allting vad Skies of Arcadia Legends, Star Ocean 3 och Fable innebär!
Dessutom finns det kopiösa mängder fiender ute på fälten i två skepnader; dels en plattformad, lila hög som mer ser ut som en Grimer än något lockande att möta. Den kännetecknar ett mindre antal fiender då slaget börjar, medan det finns en variant på två ben som innefattar ett litet större antal stridslystna krabater. Det finns nämligen fiender av alla möjliga sårtes former, alltifrån mänskligt liv till elaka odjur. Bossarna är av märkliga typer och somliga så kallade ”Summon Spirits” är till och med fantasifullt designade. Speciellt ”moder jord”!

Rollspel med uppfinningsrikedom?

Ja, på sätt och vis. Tales of Symphonia har en del roliga, säregna inslag som står ut från mängden. Alla grottor, koncentrationsläger, skogar, bergstrakter eller liknande platser är beroende av en så kallad ”Sorcer’s Ring”. Denna ring är källan till all problemlösning i princip, men denna lilla sak ändrar funktion i varje grotta vilken då får helt andra egenskaper. Standardfunktionen sänder ut en kort eldstråle som kan tända facklor, smälta isblock eller avlösa strömbrytare! Den nya funktionen får i diverse byggnader helt andra funktioner. Exempelvis kan hamna i en stor, tjock bubbla eller skapa jordbävningar som får mark och jord att rasa samman. Det känns innovativt att ”Namco” implementerat olika, ibland unika egenskaper som ger denna ring en ny möjlighet att upptäcka den plats man befinner sig i. Men det som kändes så nyskapande från början blir tråkigt framåt slutet av templet, och man längtar bara efter att fullborda uppdraget och spöa upp den kommande bossen riktigt ordentligt. Pusslen i Tales of Symphonia är tämligen primitiva och exklusiva. Det rör sig oftast om att använda Sorcer’s Ring på något underligt sätt eller att förflytta stenblock till eventuell spärr! Jag kan dock knappast konstatera att Tales of Symphonia är ett spel med uppfinningsrikedom, men ibland gnistar det till riktigt hårt och då uppskattar man det som mest! Men trots det är spelet helt himla revolutionerande. Man behöver inte vara fan av japansk ”anime” eller rollspelsbesatt; karaktärerna, handlingen, striderna och attityden ockuperar ens fritid så länge äventyret varar och erbjuder hög kvalitet av underhållningsform!

• Grafik, ljud och kontroll •

Cel-shading börjar bli ett allt mer populärt begrepp. Tales of Symphonia har bland det snyggaste ”cel-shading” som någonsin ett spel haft. Karaktärer, byar och städer är bara att tacka och ta emot för. För att inte tala om de animerade filmsekvenserna. Det är inte så att ”Namco” försöker överdriva med något, tvärtom har de skapat oerhört detaljrika orter och en del exklusiva samhällen som är mysiga att se sig omkring. Och med karaktärer av ”Kosuke Fujishima” har inte The Wind Waker särskilt mycket att säga till om. Det är som sagt på fälten som är så irrelevanta som det bara går och trista, men det lilla de har att erbjuda är ju i och för sig riktigt häftigt! Den ljusa pastellfärgen som utgör slättlandet känns till och från alltför ljus; utvecklarna har inte ens brytt sig om att skifta ljuseffekter och ”partikeleffekter” som tillsammans poserar framför Lloyd. ”Hej, jag heter Lloyd och jag är av ”superbt” vacker cel-shading. Varför är omgivningarna jag vistas bland så enformiga?” Precis så känns det när jag traskar igenom lövverk och mixtrar med kameravinkeln för att blicka mot bergen. Bortsett från omvärlden och alla grottor så blir Tales of Symphonia plötsligt snyggt när man entrar platser som har något stort invånarantal på åtminstone fem, sex personer. =D
Musiken är av mycket riktigt hög klass med både sköna avslappnande symfonier som kompletterar snabbare technobaserade låtar. Tales of Symphonia innehåller musik av hög standard som varierar otroligt, och man kommer att tycka om den. Mycket mer än allt annat. Dessutom är röstskådespeleriet utmärkt genomfört tillsammans med mestadels av ljudeffekterna. Jag har märkt till och från att ljudet inte riktigt hänger med i rörelserna, men det är bara en bagatell, så... varför bry sig? Striderna uppbyggs av ett väldigt bra kontrollsystem med kommandon och basiska attacker som man snabbare än ögat lägger på minnet. Jag gillar framför allt möjligheten att byta karaktär utanför striderna. Dessutom måste man använda sig av rätt karaktär för att komma åt ett sidouppdrag eller minispel i spelet, vilket kan vara aningen svårt! Efter att ha spelat igenom hela Tales of Symphonia så har jag kommit fram till en slutsats; att det är ett spel som är otroligt stort! Det är en väldigt utsmyckad historia som innefattar mycket tal. Till och från dyker det upp små konversationer som man efter eget behag kan kolla på. Det kan handla om i princip vad som helst – alltifrån Lloyd’s kunskaper i strid till professor ”Raine”’s arkeologiska intresse. Visserligen orkar man inte läsa allting eftersom texten rullar på automatiskt, men viktiga tips och historier kan dyka upp som får en att glömma bort att man ligger i fara.

Det är svårt att sätta fingret på vad som gör Tales of Symphonia speciellt. Det utgörs av ett par relevanta aspekter som kongruerar med det som är något dåligare, och därför blir det ändå ett ypperligt flyt under spelets gång.
Men döm inte Tales of Symphonia för vad det inte är utan för vad det faktiskt är! Årets rollspel har nyss lanserats och jag har hittat en personlig ny favorit. Denna skapelse innefattar både säregna och traditionella idéer som broderas med undersköna strider. Det kan gå ett kvarts dygn innan man upptäcker att man spelat en otroligt mycket längre bit in i spelet sedan man satte sig ner för att njuta en stund, men tänk absolut inte tanken att snåla på spelglädjen här, för det är ett rollspel som räcker åtminstone 2 veckor med intensivt spelande! Dessutom känns det som att man gjort ett bra köp när man fortfarande inser att man är på första skivan då den andra har en fantastisk plats bland min spelsamling! Ett helt otroligt spel!

• Fakta •

Pris: ~499kr
Releasedatum: 2004-11-19
Antal Spelare: 1-4
Utvecklare Namco


Jag jobbade med det i 6 dagar och intensivt!

// GTL //