Speltest av Misan

Sedan Atari fick rättigheten till att göra spel på den berömda filmserien Terminator, eller i alla fall del tre, har det hänt en hel del. I slutet av förra året kom Terminator 3 till konsolerna med undertiteln Rise of the Machines och till PC kallades det War of the Machines. Själv har jag inte spelat något av dessa spel, men kritiken de fick var allt annat än god. Så nu låter Atari det relativt okända spelföretaget Paradigm visa hur de tycker att ett lyckat Terminator-spel skall se ut. Och de har faktiskt en hel del goda idéer.

Handlingen börjar med ett par ganska snygga filmer som visar hur den senaste terminatormodellen T-X åker tillbaka i tiden med siktet inställt på John Connor och Kate Brewster. Vidare får vi se hur motståndsrörelsen lyckas fånga en gammal T-800-modell, och det är ungefär här man får börja spela. Iklädd rollen som T-800 skall man ta sig fram genom en framtida krigszon i jakt på tidsmaskinen. I ens väg står en drös med terminatorer och andra ting, och det är här under spelets första banor som det är riktigt skoj.

Större delen av spelet består nämligen av att köra ett fordon samtidigt som man styr dess vapen. Detta låter säkert krångligt och det är precis vad det är. Efter ett par försök, när man tror att man fått häng på att göra bredsladdar samtidigt som man skjuter ner luft- och markanfall samtidigt, så kommer det banor där man måste lära sig den snabbaste rutten. Här handlar det nämligen inte om att röja, utan att köra fort och säkert. Ett misstag och man får börja om banan. Dessutom måste man lära sig var alla genvägar finns. Är det bara jag som avskyr dessa moment?

Så jag känner mig lite lurad, helst då de första banorna låter en tro att detta är ett riktigt bra spel. När man går omkring med sin miniversion av guvernör Arnold, skjuter med två vapen samtidigt, går in i närkamp med andra terminatorer eller bara för nöjets skull slänger ur sig klämkäcka kommentarer (det finns en knapp för detta) – då är spelet riktigt skoj. Men när man för tionde gången tvingas köra om en bana för att man råkade göra bort sig en endaste liten gång – då är det inte skoj alls.

Så, tyvärr. Det började bra, grafiken är fullt duglig och ljudet är passande. Spelmomenten är, till en början, ganska varierande och kontrollen sitter där efter en del övning. Men ju längre in i spelet man kommer desto mindre varierande blir det och till slut tröttnar man på att fastna på snarlika uppdrag som dessutom inte går att klara på första försöket. Anhängare av serien kommer dock säkert att finna nöje i spelet, men även då gäller det att vara beredd på upprepande moment.