Speltest av Misan

Frihet. Det där magiska ordet som spelproducenter desperat försöker förmedla och Peter Molyneux numera drömmer mardrömmar om. Den där känslan av att spelet man sitter framför innehåller obegränsade möjligheter. Att man kan göra vad man vill, när man vill, utan att man tvingas till någonting. En tillbakablick konstaterar snabbt att Grand Theft Auto-serien (tillsammans med vissa rollspel) leder ligan av spel som utlovat denna frihet.

Grand Theft Auto: San Andreas är inget undantag. I rollen som CJ återvänder du från en frivillig exil i Liberty City, enbart för att finna din hemstad Los Santos, och ditt gäng, i kaos. Din mamma har blivit mördad, era gamla territorier står under era fienders kontroll och knarket flödar bland gängmedlemmarna. Det är helt enkelt dags att återvända till gamla gängor, plocka upp vapnen och återställa ordningen. Men den här gången, till skillnad från föregångarna, har du inte bara en stad att ta dig an. San Andreas är en stat, med tre olika städer och tillhörande landsbygd, som bildar en yta som är ungefär sex gånger större än den i Vice City.

Trots storleken känns San Andreas aldrig tomt och ödsligt. Det finns så fruktansvärt mycket att göra, att undersöka och uppleva att jag ofta blir orolig för att jag kommer att missa någonting. Man kan spela på hästar, gå på skjutbanan, leka hallick, köra fullastade lastbilar eller taxi, jaga kriminella, göra inbrott, köpa hus, slåss om territorier, skaffa nya kläder, träna, käka så mycket pizza att man spyr - allt för att slippa fortsätta med spelets handling, så att man slipper nå slutet. Man har aldrig tråkigt - till och med att bara köra ned för motorvägarna med Alice in Chains på hög volym är en upplevelse i sig. Och om du någonsin skulle få slut på fantasi kan jag råda dig att klättra upp för San Andreas högsta berg och sen göra ett fallskärmshopp från toppen. Det här är ren spelglädje, från början till slut.

Få dock inga idéer. Det är fortfarande ett Grand Theft Auto-spel vi talar om här. I grund och botten har det inte hänt mycket sedan Vice City. Grafiken har föbättrats men den stundtals hackiga kontrollen, den bråkiga kameran och den korkade AI:n sitter fortfarande kvar. Det gör dock ingenting - vi älskade de gamla spelen trots deras brister och vi kommer att minnas San Andreas med samma kärlek. Det är större, bättre och mer varierat än sina föregångare, men tappar för den delen inte bort det som gjorde de gamla spelen så bra. Vad mer kan man begära från en av världens absolut bästa spelserier?