Välkommen Gäst! Logga in eller registrera ett konto.

Logga in











The Getaway

Playstation 2
The Getaway
  • Genre
    Action
  • Releasedatum
    19 januari 2003
  • Utvecklare
    SCEA, Team Soho
  • Antal ägare
    208
  • Utvald recension
    -
  • Köp spelet!

Spelbetyg

Snittbetyg
Recensioner
8 8.5

Speltest av Monkey_92

Inskickad av Monkey_92 den 20/04 -06 19:18

Handling / story / vad man gör i spelet
Mark Hammond är en före detta småkriminell kille. En dag förändras hans liv dramatiskt när hans fru mördas på öppen gata och hans ende son kidnappas. Han kastas ofrivilligt in i ett gangsterdrama i Londons undre värld, där han måste springa ärenden åt gangsterbossen Charlie för att över huvud taget kunna få återse sin son igen. Högst motvilligt tvingas han oftast göra som han blir tillsagd, men låter samtidigt en polare hjälpa till att spana efter hans son. Hetsiga vapenfighter, otroliga biljakter i sanslösa hastigheter, gator som kryllar med snutbilar och lite smygande då och då är sånt som Mark måste klara sig igenom. Storyn backas upp av filmiska scener med massvis av härligt brittiskt uttal, och det är tur att det finns engelsk textning(!) som tillval. Det kan stundtals definitivt behövas. Likt många brittiska filmer kryllar det av typiska svärord i mängder, och det kryddar definitivt stämningen utöver det vanliga. Gangsterkänslan är total. Med synen av blodet på väggarna efter att du genomborrat en kille med kulor, torteringarna av folk i mellansekvenserna och skjutsandet av blodiga lik helt öppet längs Londons gator är det uppenbart att Team Soho har tittat väldigt mycket på barnförbjudna filmer de senaste åren. Efter den uppenbara önskan om att göra spelet filmiskt och fritt från de typiska speldragen har allt från kartor och ammunitionsindikatorer rensats bort från skärmen, på gott och ont. Den klart roligaste delen är att brassa på med en fet bil i hiskeliga farter, bara centimetrar från de mötande bilarna. Det känns då både nytt och fräscht med en navigering under körningen som enbart baserar sig på åt vilket håll blinkersen indikerar. Samtidigt är det på ett annat sätt lite skrämmande och svåranvänt. Inte sällan hamnar man i situationer då man irrar omkring längs gatorna, letandes efter en speciell gata eller gränd, utan att veta var man är.



Oi! You 'ungry?! Eat this!


Att sikta in sig på en speciell enskild fiende med ett vapen när man knatar omkring med sin karaktär är en konst i sig. Med knappen för att automatiskt sikta på fienden väljer spelet ibland de mest udda fiender, istället för att välja killen som pangar med en automatkarbin precis bakom din rygg. Styrningen av karaktären är också otroligt krävande och går ibland på ens nerver. Inte nog med att gubben aldrig vänder sig åt det håll man vill vid en önskan om små gracila rörelser - det tar också ruggigt lång tid att vända honom helt om. Nog för att det går att använda knappen för automatisk siktning, och att denna också snabbt vänder på gubben om det finns folk med pistoler bakom ryggen, men det hjälper inte det faktum att det tar evigheter att utforska en byggnad smygandes längs väggarna. Ett smidigare rörelsesystem hade definitivt varit att föredra. Det blir helt enkelt för svårt och alldeles på tok för frustrerande utan total kontroll över gubbens rörelser. Däremot rör sig gubbarna i The Getaway naturtroget. Speciellt din karaktär är värd lite extra uppmärksamhet. Hans rörelsemönster och snabbhet för tillfället reflekterar nämligen hans hälsa och välmående. Ett rangligt vacklande och blod både fram och bak på kroppen tyder på att han borde ta det väldigt lugnt en stund och definitivt inte kasta sig in i en eldstrid just nu. Men luta dig mot en vägg en stund, och han återfår lite av sina krafter.




Kvalitet och detaljkänsla

De välpolerade och enkla menyerna är design- och användarmässigt ett under i stilrenhet. Titelspåret andas kvalitet, och har kraftiga influenser från klassiska 60-talsdeckare och bitvis även från verk av den trendsättande kompositören Lalo Schifrin (som gjort musiken till bl.a. Bullitt, alla biljakters moder). För att skapa coola biljakter lägger ett lagom subtilt och schysst ljudspår precis den rätta grunden för spänningen. Ett London inbäddat i ett distäcke visar i spelet upp en myriad av stora och små vägar att irra bort sig på. Det är verkligen ett ruggigt stort område och äkthetskänslan är så stor som den kan bli i ett spel just nu. Det här ÄR London. Den stora mängden av äkta bilmärken poserar ikapp med den härliga grafiska utformningen av fordonen och detaljer runtomkring i spelet. Beroende på att PS2an inte orkar hänga med till 100% i svängarna hela tiden, håller däremot bilduppdateringen tyvärr inte lika hög klass, även om den inte är dålig.

Körkänslan hos många av bilarna är riktigt dålig. Även om det finns strålande undtantag, saknas det realistisk rörelsetröghet hos många av bilarna. De far ofta omkring ohanterbart så fort det svänger och bilen råkar hålla för hög fart. Minsta felmanöver och det kan få seriösa påföljder om din bil krockar med någonting på vägen. En frontalkollision, och din bil kan komma att seriöst säcka ihop och sluta fungera om du pressar den hårt vidare. Team Soho har däremot lyckats väldigt bra med att skapa känslan av destruktivitet hos fordonen och att man verkligen måste försöka hålla sin bil på vägen. Punka på alla däck utom ett av de främsta, samtidigt som kylaren fått sig en dödsstöt - då går det inte fort framåt. Det kostar dyrbar tid, och till och med liv, ifall någon är efter dig och du måste leta upp en ny bil att kapa till dig. Men alla fordon, från bussar till polisbilar, kan omhändertas av dina blodiga händer. Fast du måste vara kvick med att byta bil. Passar du dig inte kan du bli nedskjuten av polisen eller något gäng du gjort förbannat. Du löper även stor risk att bli påkörd om du springer för mycket mitt i gatan. Att se sig om i trafiken funkar dessvärre inte när man kör bil. Varför det inte är möjligt att åtminstone kunna titta bakåt är ett mysterium och en detalj som gör det väldigt svårt att hålla koll på folk som jagar dig.

Vad jag tycker om spelet
Normalt sett är jag i stressade situationer en hyfsat kylig kille, men när jag gång på gång på gång måste spela om ett avsnitt med kraftig eldgivning där min karaktär dör, bara för att gubben är så snuskigt seg att flytta på sig eller sikta åt rätt håll, då rinner bägaren definitivt över. OM man lyckas se förbi spelets baksida av dålig kontrollerbarhet och det faktum att allt man gör faktiskt är väldigt linjärt, då har man däremot ett riktigt bra spel. Spelet växer sig starkare desto längre man avancerar, inte minst med tanke på vilket sätt historien kommer att berättas, men spelet suger inte tag i spelaren stenhårt som det borde göra. Det finns det för mycket att irritera sig på för, och det är synd att spelbarhet och spelkänsla ska bli lidande för just den renodlade filmiska känslan.

Kontrollen i The Getaway, tillsammans med den ständigt överhängande trista frustrationen, är det som sänker ett annars så ambitiöst projekt. Man kan reflektera över de otroliga mängder miljoner kronor som sägs ha lagts ned i detta prestigeprojekt för Sony. Jag tycker det är synd att projektet inte blev vad det borde ha blivit, för den blodiga gangsterstoryn med den typiskt brittiska undertonen är mycket bra. Team Soho och Sony måste ju någon gång ganska tidigt ha märkt hur omöjligt det skulle bli att framgångsrikt kunna sälja en produkt i det här tillståndet? Jag hoppas att framtida projekt från dem tidigt involverar testpiloter med bred insikt om konsolspelande och vad som funkar och inte. Då borde de stora hålen i utvecklarplånböckerna kunna göras mindre.

Betyg till spelet
Grafiken är helt okej. Inget fel på den alls. Gubbarna är ju hyfsat gjorda. Bilarna med. 9.
Spelkänslan är det inte så mycket fel på det heller. Det är så skönt när man krockar med bilen! :D 9.
Ljudet är väl rätt bra. Speciellt när man skjuter. 8.
Hållbarheten är mycket mycket mycket bra! Det tar lång tid att klara ut. 10.
//Monkey_92

Totalbetyg: 9 Ljud: 8 Grafik: 9 Hållbarhet: 10 Spelkänsla: 9