NU loggar jag in här igen för att visa upp vad jag har skrivit. Säg vad ni tycker nu. :)
”Varför händer det här hela tiden?” Detta är inte första gången som jag går omkring på kyrkogården där min fru begravdes, mitt i natten medan snön färgar hela världen vit. Det enda som lyser upp kyrkogården är månen och en lampa borta vid redskapen. Där ser jag dig igen, jag vet att det är du, fast att jag inte ser ditt ansikte. När jag närmar mig dig så blir du mindre och mindre. Hur går det till? Jag hoppas hela tiden på att du inte ska försvinna. När jag kommer fram till platsen där du stod så finns bara en liten svart sten kvar, jag faller på mina knän och tar upp stenen. Snart är min väska full av de där små stenarna. Jag vill bara träffa dig igen. Jag bestämmer mig för att åka hem igen. Gatorna är helt tomma på folk och mitt enda sällskap är whiskeyflaskan, den enda vän som jag fortfarande kan lita på.
När jag ska låsa upp dörren till huset så går det inte, jag lyckas inte sätta nyckeln i nyckelhålet. Jag börjar skratta lågt för mig själv och tänka på en annan sak, men tillslut så är det bara jobbigt. ”Fan!” Enda lösningen som kommer upp i huvudet på mig är att trycka på dörrklockan. Min son är där inne och han vet vad som händer ifall han inte öppnar. Jag trycker på dörrklockan flera gånger och det går nästan en halv minut innan han öppnar. ”Va fan öppnar du inte snabbare, det är som att du vill ha stryk, ungjävel.” Jag var förbannad, kan han inte gå lite snabbare så att jag slipper stå ute och frysa? Kan han inte skaffa sig lite självinsikt någon gång? ”Du, grabben, kom hit!” Han svarade ”Okej” som en mes, jag får skämmas över att ha honom som son fast att folk inte är omkring oss. Jag tog tag honom i axeln och drog honom mot dörren. ”Du ska ut, så ska du få se hur det känns.” Jag knuffade han mot marken och det enda han hade på sig var ett par byxor och en långärmad tröja. Inte brydde jag mig, fast att det var vinter och ett svagt snötäcke täckte allt. Jag såg hur han låg där och kollade på mig, samtidigt som snön som snöade ner landade på hans ansikte och smälte. Jag visste inte ifall han grät eller ifall det var den smälta snön som blötte ner hans ansikte. Helt plötsligt stängde jag bara dörren. Tio sekunder gick och sen så började han ringa på ringklockan. Jag gick upp mot mitt rum och hämtade baseballträet. Han började ringa mer frekvent och när jag öppnade dörren så höjde jag slagträet och när jag skulle slå honom så började han skrika. ”Neeeeeee…”
Jag vaknade upp av att jag ramlade från sängen. Min axel värkte och jag tänkte på att detta inte var första gången som detta hände. Denna dröm hade jag drömt flera gånger, och det var bara en sak som skiljde sig varenda gång. Jag sov på översta sovplatsen i en våningssäng, jag gillade den säkra känslan av att vara en bit ifrån allt. Det var mitt i natten i fängelset och det enda man kunde höra var Jefferson som snarkade 15 celler bort från mig. Hur kunde Jefferson överleva? Han var en pedofil och de är de mest hatade i hela fängelset. Antagligen för att de andra fångarna tänker sig att det hade kunnat vara deras ugnar som han satte på. Vissa säger att de ska döda honom bara för att han snarkar som en gris. Ändå har det inte hänt ännu, men jag är säker på att han inte kommer ta sig levande ifrån detta fängelse. Ingen skyddar honom, och utan skydd så är du så gott som död, även ifall du bara är en simpel tjuv. Jag försökte klättra upp till min bädd, men det gjorde för ont i axeln, så jag la mig på nedersta bädden.
Team Divinus
GT: Divinus FeroH
Best MW2 clan Sweden